Språket den 26 april Om arameiskan och om svenskt, finskt och finländskt i Finland.

Jesus modersmål var troligen arameiskan, ett språk som fortfarande talas i av liten grupp i Mellanöstern. Reporter Christer Fridén.
Vi reder ut skillnaden mellan några definitioner i finlandssvenskan med hjälp av Mikael Reuter vid Forskningscentralen för de inhemska språken i Helsingfors och professor Lars-Gunnar Andersson besvarar lyssnarfrågor.

Ibland kan man bli osäker på ord som man känt till hela sitt liv. Vad betyder de , egentligen, säger jag kanske fel.
Ett par sådana ord är av flera brev till oss att döma, finskt och finländsk. När och hur används de?  Frågan går till Mikael Reuter, på Forskningscentralen för de inhemska språken i Helsingfors. Han berättar att ”svensk” i Finland betyder något annat än i Sverige – det betecknar företeelser som är förknippade med svenska språket: svenska teatern, svensk skola i Finland, etc. Finlandssvensk är förstås alla svensktalande i Finland; finländare alla medborgare i Finland, även om man förstås kan diskutera när en invandrare blir finländare, precis som vi gör här i Sverige. Finnar är finländare som har finska som modersmål.
Huvudregeln är att vid beteckningen av institutioner, företeelser, går det bra att säga ”finsk” om inte språket spelar någon roll, ex vis ”finsk industri”. Men det är inte fel att säga ”finländsk industri”. Det är beträffande företeelser som har med språk och kultur att göra som det är viktigt att använda rätt ord.
Professor Lars-Gunnar Andersson besvarar lyssnarfrågor:
-Det engelska ordet ”trip” används allt ofta i svenska bruksanvisningar i betydelsen ”slå ifrån automatiskt”; ”jordfelsbrytaren trippar vid 20 mA”, skriver en lyssnare.
-Är detta numera att räkna som ett svenskt ord? –Ja, man kan säga att det finns en skala – i ena ändan byter vi språk, uttalar ordet på engelskt sätt, eller med ”citattecken” omkring; i den andra ändan finns ord som införlivats med svenska böjningsmönster. I det här fallet beter sig ordet som ett låneord, men detta gäller nog bara i det tekniska fackspråket; i allmänspråket är det nog fortfarande ett citatord. Ofta tvingar sig ord in i allmänspråket på detta sätt, via fackspråket.
- Har man forskningsmässigt tittat på spridningen av ”ifyllnadsuttryck”, som ”så att säga”,  undrar en lyssnare som retar sig på och undrar över dessa och andra ”onödiga ord”.
-Språkvetarnas syn på saken är att ord och uttryck som ”så att säga”, ”liksom”, ”typ”, och en mängd andra, inte är helt meningslösa; de har en funktion i det sagda. Ursprungligen hade uttrycken mera av sin ordagranna betydelse. ”Så att säga” betyder ”om jag formulerar mig på det här sättet”. ”Vaghetsmarkör” kallar språkvetarna dessa uttryck, och det finns meningar där de inte dyker upp: man säger inte ”tre gånger elva är så att säga trettiotre”. Här finns ingen plats för vaghet.
Så småningom mister uttrycken förstås en hel del av sin ursprungliga styrka och de används inte alltid med någon medveten avsikt hos talaren! Det är lätt hänt att uttrycken används som manér!
De motsägelsefulla uttrycken ”jätteliten” och ”skitgott” undrar en lyssnare om. Ja, det är ungefär samma historia bakom dem som bakom ”så att säga”. En gång i tiden hade de en mera ordagrann betydelse; man sa ”jättestor” och ”skitäcklig”. Sedan blev ”jätte-” ett allmänt förstärkande led och nu tänker vi, för det mesta, inte på den ursprungliga betydelsen. Det är oftast negativa ord som får förstärka positivt laddade ord – hemskt gott och vansinnigt roligt.
En lyssnare har märkt att stavningen av ”litet” numera alltid är ”lite”, som i ”lite tidig”. Lyssnaren får bekräftelse: numera är litet/liten adjektivet (ett litet hus) och ”lite” adverb (lite roligt).
”Telefonör” undrar en lyssnare över. Det finns inte med i ordlistan. Ordet finns belagt i Språkbanken från 1995. Beläggen på nätet är färre än dem i Språkbanken, vilket tyder på att ordet  inte är ”vardagligt” utan snarare ett man använder i tidningstext o d. Det är ett nytt ord som kommer från det offentliga språket.
En lyssnare från ostkusten tycker att ord som i programmet kallas ”vardagliga” i själva verket ofta är ”västliga”. Hon ger som exempel ”trilla i backen” som hon tycker är norskt, eller västsvenskt, snarare än vardagligt. Professor Lars-Gunnar Andersson tror att han oftast har rätt när han kallar ord vardagliga eller informella, men ibland kan regionala och vardagliga ord vara samma sak, dvs riksspråket, standardspråket, är lika med det formella språket, och det kan finnas en osäkerhet om vad som är det formella. Ordboken ger ibland besked, men det är svårt att avgöra hur vardagligt ett ord ska vara för att det ska få den beteckningen!
Det finns exempel på ord som används med sådan självklarhet i ett område att talarna där blir förvånade när de får höra att det är regionalt. Exempel: ”vart” i st för ”blev” är vardagligt i  Svealand och Norrland, men används inte alls i Götaland. Och ordet ”jämte” i st f ”bredvid” används med samma självklarhet i Götaland, där talarna ofta blir förvånade när de får höra att detta är ett regionalt ord!
”Stoppa barnspråket i radio!” uppmanar en lyssnare.  Man ”pratar” väl inte ett språk, man talar!
- Vi har sedan länge kunnat höra att prata ersatt tala som det gängse verbet för denna aktivitet, men för tio år sedan trodde man kanske inte att det skulle bli vanligt att ”prata italienska”. Idag visar emellertid en sökning på nätet att uttrycket ”prata svenska” får ca fem tusen träffar; ”tala svenska” drygt sju tusen – skillnaden är inte så stor. Men sidorna där ”prata svenska” dök upp var mera informella, vardagliga texter.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista