Språket 14 juni Vi talar om googling, brädgårdar och grammatikfrågor

Professor Lars-Gunnar Andersson besvarar lyssnarfrågor och återkommer först till frågan vad tecknet # ska kallas. Det finns, berättade en lyssnare för några veckor sedan, som ovanligt lånord i engelskan, ”bradgard” från svenskans ”brädgård”. Nu berättar många lyssnarbrev att ursprunget till detta ord är generalstabskartans symbol för just brädgård. För en utförligare diskussion om vad tecknet kallas på svenska och engelska rekommenderar vi dessa länkar:  http://www.nada.kth.se/dataterm/rek.html   och   www.unicode.org .

En lyssnare tar upp en tidigare diskussion om huruvida Internet och Google ska skrivas med stor eller liten bokstav och säger att det kan vara snudd på lagbrott att göra ett verb, googla, som programledaren gjorde härförleden.
Martin Gellerstam, som är redaktör för Svenska akademiens ordlista, berättar att varumärkeslagen skyddar registrerade varumärken, som Bankomat, och SAOL har löst det genom att, förutom definition av ordet i allmänspråket också ange ”ursprungligen varumärke”. Ett företags jurister vill bevaka att ingen annan utnyttjar varumärket för egna syften. Vi tänker kanske inte på att många ord i allmänspråket ursprungligen var varumärken, som dynamit, masonit och tomtebloss! Det är naturligtvis fritt fram för vem som helst att använda ordet och – till exempel – bilda nya sammansättningar eller verb! Att säga att man googlar är alltså inget lagbrott!
-Är det inte bättre att skriva ”Romeos och Julias kärlekshistoria” än ”Romeo och Julias...”, undrar en lyssnare. Eller är det för pedantiskt? Ja, det tycker Lars-Gunnar Andersson. Konstruktionen kallas gruppgenitiv (liksom det tidigare diskuterade ”Kungen av Danmarks bröstkarameller”). Om två begrepp hänger ihop, som Romeo och Julia eller Torsten och Kerstin i bekantskapskretsen, så är språkbruket sådant att vi säger Romeo och Julias kärlekshistoria eller Torsten och Kerstins hus.
En lyssnare tycker att uttryck som ”promenerandes”, alltså presens particip med -s, blivit vanligare.
- Presens particip kan uppträda i två former: vi säger en ”gående person”, men i meningen ”han kommer gående” kan man lägga till ett –s, gåendes. Denna form har mycket riktigt blivit vanligare, men denna utveckling har pågått i kanske 40 år. Grammatikböckerna kallas s-formerna vardagliga och talspråkliga och eftersom det offentliga språket alltmer präglas av talspråket är utvecklingen inte förvånande. Formerna är för övrigt gamla i svenska, de kom in under  medeltiden. I Gustav Vasas bibel från 1541 finns det gott om exempel på presens particip med –s.
Nästa brev gäller placeringen av ”inte”. Betyder ”tingsrätten ansåg inte att bevisen räckte” samma sak som ”tingsrätten ansåg att bevisen inte räckte”.
Ja, vid några verb kan ”inte” uppträda i både huvudsatsen och bisatsen utan att betydelsen förändras. Så är det också i flera andra språk. Det går också med verbet ”tro” och ”anse”, men däremot inte med ”veta” – där betyder de två alternativen olika saker.
En lyssnare  hörde för ca 15 år sen en mamma uppmana sitt barn: Är snäll nu!
Nu tycker hon sig ofta höra samma konstruktion: Är snäll nu! Är tyst!  -Har jag rätt, undrar lyssnaren. Lars-Gunnar Andersson har inte själv uppmärksammat detta fenomen, utan efterlyser andra lyssnarobservationer (som vi får återkomma till efter sommaruppehållet).
En lyssnare tror inte att det skulle gå att skriva en komplett ordbok på svenska eftersom vårt språk tillåter otaliga sammansättningar. Detta är sant, och svenska ordböcker tar som regel endast med sammansättningar som inte är helt självklara. I svenskan är gränsen mellan grammatik och ordförråd vag: det som vi i svenskan uttrycker med ett ord, ex vis cykellampa, kan i andra språk uttryckas genom en grammatisk konstruktion, som ”cykelns lampa” eller ”lampan på cykeln”.
Nästa lyssnare hör ofta fraser som ”antalet asylsökande har blivit färre”. I hans öron borde det heta ”antalet har blivit mindre” eller ”har minskat”.
En riktig observation och en google-sökning på (den i Lars-Gunnar Anderssons öron) konstiga frasen ”ett färre antal”  gav fem tusen träffar,  medan ”ett mindre antal” gav 40 tusen träffar. Språkbanken, med tidningstext av mera formell karaktär, visar ett mindre, men dock ökande antal, träffar.
Förklaringen skulle kunna vara att det är en form av hyperkorrektion, en vilja att göra rätt som hamnar fel. Vi har fått lära oss att man inte ska säga ”det var mindre personer på matchen” utan ”det var färre personer...”. Mindre handlar om mängder, färre om individer eller enheter. Det som är förvånande idag är att så många språkbrukare inte tycker att ”ett färre antal” låter konstigt.
En lyssnare retar sig på ”våran” i stället för ”vår” och ”trapp” i stället för ”trappa”. Beträffande trappan och trappen, så har båda formerna funnits i svenskan i 4-500 år. Det vore konstigt om vi inte skulle få fortsätta att använda dem!
”Våran” och ”vårat” är gamla talspråkliga former (ja, ”våran” är faktiskt en gammal objektsform), som under de senaste decennierna blivit vanligare i offentlig svenska.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista