Ulrika Björkstén om hormonstörande ämnen

Ulrika Björkstén om hormonstörare
4:05 min

Diskussionen om hormonstörande ämnen flammade upp igen den här veckan. Det rapporterades om nya kommande regler för att slippa leksaker, golv och annat med skadliga plaster på förskolan. Samtidigt kommer EFSA, den europeiska kemikaliemyndigheten, med nya riktlinjer som ska underlätta regleringen av såna här kemikalier, som stör hormonerna.

I måndags fick vi höra att svenska förskolor i sina upphandlingar ska få bättre möjlighet att välja bort ämnen som kan vara skadliga för barn. Och just hormonstörare hör till de ämnen som barn antas kunna vara särskilt känsliga för. Till de misstänkta substanserna hör dessutom många av de ämnen som används för att behandla plaster för att till exempel få dem mjukare eller hårdare. Ämnen som kan finnas både i leksaker och inredning.

Men problemet är att veta vilka ämnen som faktiskt är skadliga, så att man kan rikta in sig på att få bort dem och dessutom hitta ersättare som inte är skadliga. Det finns många ledtrådar att gå på. Hormonstörare är sådana ämnen som liknar mänskliga hormoner tillräckligt mycket för att lura kroppen att de för med sig viktiga signaler som kroppen ska lyssna på. Det innebär att de kan gå in och störa i viktiga utvecklingsfaser genom att blockera kroppens egna signaler i ett känsligt skede, när till exempel könsorganen utvecklas. Eller så kan de gå in och ge hormonliknande signaler vid helt fel tillfälle i kroppens utveckling. Hormonstörare misstänks därför inte bara kunna ha effekter på människans fertilitet, utan också ligga bakom fetma och till exempel påverka hjärnans utveckling.

Vilka hormonliknande ämnen som verkligen ger såna här konsekvenser, och i vilka doser man behöver utsättas för dem för att de ska vara skadliga, det är däremot svårt att ta reda på. Och det är här stridslinjerna går mellan dem som vill förbjuda allt som kan misstänkas ha hormonstörande effekt, och dem, till exempel företrädare för industrin, som vill ta reda på exakt vilka ämnen det rör sig om och i vilka doser. Detta eftersom många av de misstänkta ämnen, som det kända bisfenol-a har en mycket bred användning. Traditionellt har reglering av kemikalier kunnat luta sig mot den så kallade toxikologiska modellen. Man testar en högre och högre dos i djurförsök tills man ser en hälsoeffekt - och så sätter man ett gränsvärde som ligger många gånger lägre än den minsta dos där man sett någon påverkan på djuret.

Problemet med hormonstörande ämnen är att skadan de orsakar kan ha mer att göra med exakt när man utsätts för dem än med dosen som sådan. Och att effekterna av exponeringen kan komma långt senare i livet. Pubertet, fosterliv och tidig barndom är tre sådana känslighetsfönster som brukar lyftas fram. Det kan handla om extremt korta tidsperioder då någon känslig kroppsfunktion utvecklas då mycket små doser av ämnen som annars inte gör någon skada plötsligt kan ställa till problem. Så korta känslighetsfönster riskerar att vara extremt svåra att upptäcka.

Nu ska i alla fall miljöstryningsrådet ta fram kriterier för svenska förskolor för att hjälpa dem göra sina upphandlingar. Och i veckan kom också den europeiska kemikaliemyndigheten EFSA med nya vetenskapliga riktlinjer som ska kunna användas för att reglera misstänkta hormonstörare på EU-nivå. Målet är att kunna skilja på hormonstörande och vad EFSA kallar "hormonellt aktiva" ämnen. Med andra ord är den europeiska inriktningen knappast ett totalförbud för alla hormonliknande kemikalier, utan snarare ett försök att hitta vetenskapliga metoder att hitta de verkliga hormonstörarna.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".