#maktenöverdöden

Chatten med sjukhusprästen Daniel Brattgård samt läkaren och forskaren Marit Karlsson

Daniel Brattgård och Marit Karlsson svarade på frågor och funderingar kring vård i livets slutskede. Vem ska ha makten över döendet - patienten, läkaren eller de anhöriga? Läs hela chatten här nedan.

Åsa Furuhagen: Nu kan ni skicka in era frågor. Från klockan tre kommer vi finnas på plats att besvara era frågor och tankar.

13:42, 27 February 2014

Åsa Furuhagen: Hej! Vi har lite tekniska problem men är snart igång med chatten! Välkomna Daniel och Marit!

15:01, 27 February 2014

Leif Ölvstam: Som troende kristen vill jag luta mig mot att Livets Herre äger makten över både liv och död. Det hade varit klädsamt om det perspektivet funnits med i ett program som heter "Människor och tro" Vänligen Leif

Daniel Brattgård: Leif, jag håller med dig om detta perspektiv. Gud är den som är Herre över både liv och död - även om vi som kristna kan ha många frågor till honom om detta. Men i ett telefonväkteri kan man inte svara på frågor som inte ställs.

15:01, 27 February 2014

Karolina: Min mamma dog i cancer 2006. Sista dagarna låg hon på sjukhus, och det var alldeles för lite palliativ vård. Hon låg och vred sig i ångest, förvirring och smärta. Orsaken var att hon fått medicin som "ska räcka", men den räckte ju inte. Och läkaren dök bara upp ibland, för sällan, pga tidsbrist. Hon var extrems stressad. Var det här acceptabelt? Nån nedsövning var det inte tal oml. jag visste inte att det fanns. Men det hade behövts! Har jag fel förväntning på vården, eller?

Daniel Brattgård: Karolina, personligen tycker jag inte att du har fel förväntningar på sjukvården, utan det verkar som att sjukvården inte svarade upp mot Din mammas behov. Som vi sa i programmet är ett stort bekymmer bristande läkarkontinuitet i vården i livets slutskede

15:04, 27 February 2014

Eva: Vad finns det för argument för att hålla en människa vid liv så länge som möjligt om man inte längre har någon livskvalitet? (Och ja, jag inser att "livskvalitet" är svårt att definiera)

Marit Karlsson: Hej Eva! Det beror på vem som bedömer livskvaliteten: är den den sjuka personen som uttrycker att hen upplever låg livskvalitet, eller är den någon annan som uppfattat att livskvaliteten är dålig? Vi kan alla ha olika uppfattningar. Om en person är svårt sjuk, uttrycker låg livskvalitet och inte vill ha fortsatt livsuppehållande behandling, har denna person rätt att kunna slippa livsuppehllande behandling.

15:05, 27 February 2014

Lyssnare: Ser tyvärr ingenting av chatten. Kan ni vara snälla och endera vidtaga tekniska åtgärder omedelbart för att förbättra chattens tekniska kvalitet, eller se till att chatten ligger kvar för läsning i efterhand, och då med bättre teknisk kvalitet än vad som nu är fallet (så att man alltså kan läsa frågor och svar, obereonde av vilken webbläsare och vilken inställning på datorn man har mfl parametrar), tack.

Åsa Furuhagen: Hej! Nu är vår chatt igång, ledsen att det blev lite fördröjning! Åsa, moderator

15:05, 27 February 2014

Lyssnare: Finns det någon metod för att bedöma huruvida en dödligt sjuk patient fortfarande kan uppleva något positivt livsinnehåll eller inte. Hur avgör man om personen fortfarande t ex njuter av musik och mat eller inte?

Daniel Brattgård: En av de viktigaste målsättningarna för livets slutskede är - inte att hjälpa en människa att dö - utan att hjälpa henne att leva fram till dess att hon dör. Det finns säkert inga bra metoder - annat än att människor som kände patienten i sin krafts dagar finns i närheten och att man är uppmärksam på reaktioner. Själv har jag mött flera patienter som verkligen njutit av musik ända in i döden.

15:06, 27 February 2014

Eva: Vad finns det för argument för att hålla en människa vid liv så länge som möjligt om man inte längre har någon livskvalitet? (Och ja, jag inser att "livskvalitet" är svårt att definiera)

Daniel Brattgård: Det finns inga tunga argument för detta. Jag kommer ihåg en målsättning vi hade för äldreomosrgen i Skaraborg: vi ska inte fylla livet med år, utan åren med liv! Kan vi inte det, så ska vi inte förlänga livet dvs döendet.

15:08, 27 February 2014

Monica: Hej. Min mor är 95 år och har svåra smärtor i ben och armar pga spinal stenos. Hon har morfinplåster och en tablett morfin på natten samt 6 Alvedon 650 mg på dagen, ingen annan medicin. Hon har bett mig i flera år att få hjälp att dö. Hon har framfört det till läkare och sjuksköterska på servicehuset, men det går inte. Jag är förtvivlad och önskar jag kunde göra något, men jag kan inte ta livet av min egen mor. Kan hon få hjälp att sluta sina dagar?

Marit Karlsson: Hej Monica! Det låter inte alls bra, så jobbigt din mor har det, och så svårt för dig att se henne lida. Jag uppfattar att din mamma behöver träffa sin läkare igen, eller en annan läkare om det är möjligt, för att få bättre hjälp. Hon kanske kan få bättre symtomlindring, både mot sin smärta och kanske nedstämdhet. Och det är viktigt för henne att få diskutera sin framtid och att man tillsammans gör en plan för vad sjukvården skall göra och inte göra vid en försämring, vilket kan innebära att man beslutar att inte sätta in livsuppehållande insatser vid akut sjukdom, utan tillgodose god symtomlindring och omvårdnad, kanske även på plats där din mamma bor om det känns tryggt.

15:10, 27 February 2014

Anna: Medan min svärfar låg på IVA och fick en "lugn" död efter att det konstaterats att hans organ "stängdes ned i hastig takt" på grund av cancerspridning och gav oss ett bra avsked låg min far på ett korttidsboende där personalen verkade oerhört rädd för att ordinera mediciner vilket ledde till att min far fick ett väldigt plågsamt slut trots att alla visste att han skulle dö inom några timmar. Vad jag ÖNSKAR att han fått rejält med smärtstillande istället för att lyssna på hur hans andning blev rossligare och rossligare i ungefär ett dygn. Det var inte ett humant sätt att dö, vare sig för honom själv sannolikt (vad vann han på det?) och absolut inte heller för oss, hans anhöriga, som fortfarande hör den svåra andningen, flera år efteråt. Det är oerhört viktigt att kompetent personal finns vid en persons dödsbädd, jag upplevde inte att det var så i min fars fall.

Daniel Brattgård: Som du hörde oss alla tre betona, så kan man mot slutet om ingenting annat hjälper få möjlighet till palliativ sedering, dvs få sova. Det är viktigt att det finns kompetent personal och erfarna läkare - här behöver nya krafttag tas.

15:11, 27 February 2014

Monica: Min mor har bett mig om hjälp att dö de senast 3 åren. Hon har svåra smärtor och får smärtlindrande, men anser att livet är meningslöst och vill avsluta sina dagar. Hon är 95 år. Kan jag hjälpa henne?

Daniel Brattgård: Det sätt du kan hjälpa din mer på är nog framför allt att finns vid hennes sida och kanske be om en s.k. etisk rond med ansvarig personal kring din mor. Det är ett tillfälle att ge ansvarig läkare ytterligare ett underlag för kommande behandlingsbeslut

15:12, 27 February 2014

Boris: För mig är det självklart att man själv så långt det är möjligt ska få bestämma hur man vill dö. Jag är också för dödshjälp för de som så önskar. Hur många läkare ungefär procentuellt sett är för dödshjälp?

Marit Karlsson: Hej Boris!
Det finns ingen aktuell kartläggning av detta i Sverige idag. Äldre undersökningar har visat att läkare är mindre positiva till dödshjälp än allmänheten, och att det finns en koppling till vilken specialitet läkaren arbetar inom och inställning till dödshjälp, där läkare som arbetar med svårt sjuka och döende är minst postivia till dödshjälp.

15:13, 27 February 2014

Åsa Furuhagen: Marit, du har forskat kring hur cancerpatienter ser på dödshjälp- vilka mönster ser du i de resultaten?

15:15, 27 February 2014

Lyssnare: Ofta beslutar anhöriga i samband med läkare om att avsluta livsuppehållande åtgärder. När har man rätt att fatta sådana beslut, utan att tillfråga patíenten själv? Förutsätter det att patienten är dement, eller kan patienten även anses på andra sätt vara för sjuk för att kunna ta ställning till sin egen vård? Om patienten är dement: Vem bedömer på vilket sätt om patienten är alltför dement för att själv kunna ta ställning? Har läkaren rätt att själv besluta om att livsuppehållande vård ska upphöra om anhöriga saknas? Vem beslutar om det finns anhöriga, men inte nära anhöriga, utan t ex kusinbarn, vänner el dylikt, som alltså inte heller emotionellt har en särskilt nära relation till den vars liv och död det handlar om?

Daniel Brattgård: Vård och behandling skall alltid ske i samråd med i första hand patienten. Men givetvis måste anhöriga finnas med. Om det finns några som känner patienten och dennes inställning underlivet och därmed kan hjälpa till att uttolka vad han/hon skulle velat, så är det familjen. Men besluten är naturligtvis medicinska och fattas av läkare. Det finns kriterier för demensutredning, som den medicinska professionen lutar sig emot. Sedan är det ofrånkomligt att det måste bli en bedömning i det enskilda fallet.

15:16, 27 February 2014

Åsa Furuhagen: Daniel, vi har fått flera frågor om sk livstestamente - borde de införas och iså fall bli juridiskt bindande?

15:16, 27 February 2014

Åsa Furuhagen: Vi fick en fråga under programmet som vi inte hann få med i sändning. Hur ser ni på skillnaden mellan aktiv och passiv dödshjälp?

15:18, 27 February 2014

Lyssnare: Om patienten inte själv är tillräckligt medveten för att kunna ta ställning till huruvida hon eller han vill ha kvar den livsuppehållande behandlingen eller avbryta den: Finns det då någon vägledande princip för hur man ska väga negativa faktorer, varav jag antar att smärta är den värsta mot eventuellt positivt livsinnehåll, för att komma fram till huruvida livet är värt att fortsätta leva så länge som möjligt eller inte?

Marit Karlsson: Hej!
Det är alltid svårt att ta beslut om fortsatt livsuppehållande vård om patienten själv inte kan meddela sin inställning. Dock skall läkaren beakta hur framgångsrik man uppfattar att den livsuppehållande behandlingen är, dvs om patienten bedöms kunna förbättras. Kring möjliga lidanden som smärta bör man alltid lindra allt som är möjligt att lindra. Om patienten har mycket liten sannolikhet att förbättras samt lidande där lindring inte lyckas är det möjligt att fatta belsut om att avstå eller avsluta livsuppehållande behandling.

15:18, 27 February 2014

Daniel Brattgård: Personligen tror jag att det skulle vara värdefullt, om vi hade ett ehetligt dokument, som man som patient skulle kunna fylla i. Men jag tror inte att det skall vara juridiskt bindande, utan ett underlag för ansvarig läkares beslut. Det är min erfarenhet, att om det finns ett sådant uttalande - muntligt eller skriftligt - så låter den medicinska professionen detta vara vägledande för behandlingsbeslut,

15:20, 27 February 2014

Anna: Medan min svärfar låg på IVA och fick en "lugn" död efter att det konstaterats att hans organ "stängdes ned i hastig takt" på grund av cancerspridning och gav oss ett bra avsked låg min far på ett korttidsboende där personalen verkade oerhört rädd för att ordinera mediciner vilket ledde till att min far fick ett väldigt plågsamt slut trots att alla visste att han skulle dö inom några timmar. Vad jag ÖNSKAR att han fått rejält med smärtstillande istället för att lyssna på hur hans andning blev rossligare och rossligare i ungefär ett dygn. Det var inte ett humant sätt att dö, vare sig för honom själv sannolikt (vad vann han på det?) och absolut inte heller för oss, hans anhöriga, som fortfarande hör den svåra andningen, flera år efteråt. Det är oerhört viktigt att kompetent personal finns vid en persons dödsbädd, jag upplevde inte att det var så i min fars fall.

Marit Karlsson: Hej Anna!

Jag håller verkligen med dig! Det finns god kunskap tillgänglig om hur man symtomlindrar döende patienter, vi har tillgång till bra läkemedel i Sverige och en lagstiftning som möjliggör användande av bra läkemedel, men det som brister inom den kommunala sjukvården/på boenden är tillgången till läkare. Jag uppfattar att man inte satsar tillräckligt med resurser på denna del av sjukvården (vilket det faktiskt är, även om det sker inom kommunen). Detta måste förbättras!

15:23, 27 February 2014

Daniel Brattgård: När det gäller aktiv och passiv dödshjälp tycker jag att dessa begrepp är förlegade. Jag ser det så här: vid avbrytande av livsuppehållande behandling (det man kallar passiv dödshjälp) kommer alltid döden inifrån, dvs. man låter sjukdomsförloppet ha sin gång givetvis med all lindrande behandling. Vid eutanasi (det vi kallar aktiv dödshjälp) kommer alltid döden utifrån, dvs man tillför patienten ett läkemedel i avsikt att avsluta patientens liv, dvs att döda. Detta har hjälpt mig i tankarna att reda ut begreppen så. Och tack gode Gud att vi har en möjlighet att avsluta meningslös, linvsuppehållande behandling, så att inte medicinska ingrepp blir mänskliga övergrepp.

15:24, 27 February 2014

Lyssnare: Apropå palliativ sedering undrar jag om man kan veta om patienten har goda drömmar eller mardrömmar? Särskilt kanske hur man bedömer saken om det inte går att tillfråga patienten själv mellan varven. Men även om patienten kan tillfrågas så undrar jag om man vet om den uppfattning man själv har om hur drömmandet har varit, efter att ha sovit flera timmar i streck, är representativ för hur man har drömt under hela denna tid, och inte bara återspeglar vad man drömde de sista minuterna innan man vaknade? Finns det andra möjligheter att genom teknisk övervakning av sömnen avgöra huruvida patienten sover gott eller mest har mardrömmar?

Marit Karlsson: Hej!
Detta är en mycket intressant fråga som sällan diskuteras. Vi antar nog i deabten om palliativ sedering att sömnen är skön, men erfarenehter från sövning vid anestesi visar att det inte alltid är så. Det finns mig veteligen ingen möjlighet att undersöka hur sövningen upplevs medan den pågår.

15:25, 27 February 2014

Åsa Furuhagen: Så Marit är det så att vi inte vet om palliativ sedering är att få sova skönt och stilla in i döden?

15:26, 27 February 2014

Lyssnare: Jag hoppas det förhållandet att det är en medicinsk bedömning inte innebär att läkaren har rätt att besluta om att avsluta livsuppehållande behandling mot patientens vilja, t ex på den grunden att man inte anser sig kunna ge effektiv smärtlindring?

Marit Karlsson: Hej!
Det vore skrämmande tycker jag om läkaren mot patientens vilja skulle avsluta livsuppehållande behandling av skälet att hen inte kan tillgodose god symtomlindring. Det är inte tillåtet, och läkaren borde självklart försöka kontakta/tillfråga annan expertis för att få råd kring bättre behandling. Det finns alltid mer att göra kring symtomlindring!

15:27, 27 February 2014

Ingrid: Ingrid: Vilket ansvar har vården för anhöriga efter att den sjuke dött. Att få tid för återbesök för att ställa frågor kring dödsfallet och övriga beslut som tagits i samband med vården före och under dödsprocessen är något jag vet är önskvärt efter att ha följt två av mina nära vänners förlust av make. de fick själva kämpa för att få till stånd ett möte med vården och det i ett läge där man själv inte har någon ork att driva frågor av kritisk karaktär

Daniel Brattgård: Givetvis har sjukvården ett fortsatt ansvar för att följa upp ett dödsfall i form av återbesök för anhöriga. På alltfler avdelningar (framför allt inom intensivcvården, där det ofta är plötsdliga och ovä'ntade dödsfall) inför man detta som rutin - inte bara att man fårhöra av sig, utan att man sätter upp en tid för återbesök. Allt handlar om man är beredd att prioritera detta i vården eller inte

15:27, 27 February 2014

Åsa Furuhagen: Det kom så hastigt! är en vanlig kommentar och reflektion från anhöriga. Vad tänker du kring det Daniel?

15:30, 27 February 2014

Ingrid: Ingrid: Vilket ansvar har vården för anhöriga efter att den sjuke dött. Att få tid för återbesök för att ställa frågor kring dödsfallet och övriga beslut som tagits i samband med vården före och under dödsprocessen är något jag vet är önskvärt efter att ha följt två av mina nära vänners förlust av make. de fick själva kämpa för att få till stånd ett möte med vården och det i ett läge där man själv inte har någon ork att driva frågor av kritisk karaktär

Marit Karlsson: Hej!
Som anhörig har du all rätt att be att få träffa sjukvården/läkare/ssk för att få svar på frågor efter an anhörigs dödsfall. På vissa enheter erbjuds detta aktivt genom ska efterlevandesamtal där en sjuksköterska ringer upp elel träffar de anhöriga några veckor efter dödsfallet. Jag tycker att du eller dina vänner bör kontakta vårdgivaren och be om ett samtal.

15:30, 27 February 2014

Daniel Brattgård: På något underligt sätt kommer döden alltid överraskande - även om den är väntad. Det beror säkert på att döden är så definitiv, det finns ingen återvändo.
Av allt att döma kmmer de flesta av oss att dö den långsamma döden - en utredning räknar med c:a 80% av oss. Visst kan vi under denna tid tillsammans med våra närmaste förbereda oss inför döden så gott det går. Men hur mycket vi än förbereder oss, så tror jag inte att vi är beredda, när det väl händer. Det ligger i sakens natur...

15:32, 27 February 2014

Lyssnare: Ofta beslutar anhöriga i samband med läkare om att avsluta livsuppehållande åtgärder. När har man rätt att fatta sådana beslut, utan att tillfråga patíenten själv? Förutsätter det att patienten är dement, eller kan patienten även anses på andra sätt vara för sjuk för att kunna ta ställning till sin egen vård? Om patienten är dement: Vem bedömer på vilket sätt om patienten är alltför dement för att själv kunna ta ställning? Har läkaren rätt att själv besluta om att livsuppehållande vård ska upphöra om anhöriga saknas? Vem beslutar om det finns anhöriga, men inte nära anhöriga, utan t ex kusinbarn, vänner el dylikt, som alltså inte heller emotionellt har en särskilt nära relation till den vars liv och död det handlar om?

Marit Karlsson: Beslut om att avsluta livsuppehållande behandling förutsätter skall alltid främst föras med patienten. Jag kan inte se en situation där läkaren skulel prata med anhöriga istället, om patienten kan vara delaktig. Om patienten inte kan föra sin egen talan pga demens, medvetslöshet kan läkaren tala med anhöriga, men det är viktigt att samtalet går ut på att efterfråga vad den sjuke skulle ha tyckt, om hen hade kunnat säga det, inte vad de anhöriga har för personlig åsikt i frågan.

15:33, 27 February 2014

Åsa Furuhagen: tack för alla viktiga inlägg. Det finns ännu lite tid att skicka in era frågor till överläkare Marit Karlsson och sjukhuspräst Daniel Brattgård. Vi fortsätter till kvart i fyra. Hälsar moderatorn!

15:40, 27 February 2014

Lyssnare: Demenskriterier kan jag förstå att det finns. Och då förutsätter jag att du menar att man även bedömer graden av demens hos patienten, och helst också inom vilka områden av tänkandet den slår, inte bara konstaterar att demens alls föreligger. Undrar i det här sammanhanget: Det lär ju numera finnas medicin, som iofs inte botar demens och väl tyvärr inte heller i längden kan bromsa demensförloppet, men man kan åtminstone lindra symptomen av demens. Kan det tänkas om att det kommer in en döende patient med underbehandlad demens, så skulle behandling kunna göra den patienten så pass klar att denne själv kan ta ställning till livsuppehållande behandling eller inte? Finns risken att beslut huruvida livsuppehållande behandling ska avslutas eller inte ibland fattas av andra än patienten, pga att patienten inte har fått alla medicinska möjligheter att bli så klar som han eller hon skulle kunna bli? Undrar även om den risken kan föreligga även i andra situationer en demens? Kan det t ex vara så att patienten får smärtlindring, vilken samtidigt sätter ned patientens förmåga att tänka klart, vilket leder till att det blir andra än patienten som fattar beslutet om patientens död, fastän patienten utan smärtlindringen hade kunnat tänka tillräckligt klart för att fatta beslutet själv?

Daniel Brattgård: Hur säkrariktlinjer och vårdprogram vi än har, hur mycket medicinska fakta vi än plockar fram och hur medvetna vi är om etiska riktlinjer för vården och behandlingen inkl respekt för patientens autonomi, sjukvårdens uppdrag att lindra och tröst - så är det till slut människor som slår sina mer eller mindre kloka huvuden ihop, gör sina bedömningar utifrån medicinska fakta och etiska värderingar och fattar sina beslut. Och så präst jag är: tack gode Gud för det - att det inte är kalla medicnska fakta och stela etiska principer som avgör människors livsöde. Det är människor av kött och blod, som gör sina bedömningar...

15:41, 27 February 2014

Marit Karlsson: Kring aktiv och passiv dödshjälp: detta kan uppfattas på olika sätt utifrån hur man resonerar. Aktiv dödshjälp innebär att man ger ett läkemedel i dödande syfte, medan passiv dödshjälp innebär att patienten dör till följd av utebliven livsuppehållande vård. I Nederländerna, som har lagstiftning om dödshjälp, menar man att bara aktiv dödshjälp är dödshjälp, ej passiv. I sverige är det under vissa förutsättningar lagligt med "passiv dödshjälp".

15:42, 27 February 2014

Mats: Om man inte vill ha palliativ sedering hur gör jag då, om jag inte kan eller får tillfälle att utrycka min .önskan. Kan läkaren sätta in det på eget bevåg. Tillexempel för att få en vårdplats ledig eller att man tycker det är dax.

Marit Karlsson: Hej Mats!
Självklart ska läkaren inte sätta in palliativ sedering om du inte vill ha det! Precis som om du hade önskat en behandling, vore det bra om du berättar för din läkare, alt. dokumenterar din inställning och gärna även berättar detta för dina anhöriga, för att de ska kunna meddela detta till sjukvården om du själv inte kan. Vårdplatsbrist finns men är absolut inget skäl till att avbryta livsuppehållande behandling.

15:45, 27 February 2014

Marit Karlsson: Jag fick en fråga från Åsa om min forskning:
Jag har intervjuat personer döende i cancersjukdom om deras inställning till en värdig död och dödshjälp. I min undersökning var det ingen som personligen önskade dödshjälp vid intervjun och deras inställning rent principiellt var som hos befolkningen i övrigt, dvs blandad. Vissa uttryckte att de såg dödshjälp som något som stärkte patientens makt i vården, medan andra såg det som en skrämmande försärknign av sjukvårdens makt istället (som skulle kunna döda patienter lagligt). Andra viktiga faktorer som påverkade synen på dödshjälp var tillit eller inte till sjukvården, och rädsla för lidande i framtiden.

15:50, 27 February 2014

Lyssnare: Hur förhåller man sig om en dödssjuk patient vill att de livsuppehållande åtgärderna ska avslutas, snarare pga att patienten är deprimerad än pga själva symptomen av sjukdomen, brist på positivt livsinnehåll, eller andra yttre faktorer. Borde man då först försöka behandla depressionen för att se om patientens vilja att behandlingen ska avbrytas kvarstår även om patienten inte längre är deprimerad? Brukar man alls ta reda på om patienten är deprimerad, innan man åtlyder viljan att den livsuppehållande behandlingen ska avbrytas? Eller kommer frågan bara upp om någon, t ex anhörig, är medveten om att patienten kanske är deprimerad?

Daniel Brattgård: Det är helt avgörande när en patient vill att livsuppehållande behandling skall avslutas att man gör en noggrann bedömning, om patient äe beslutskompetent, välinformerad och medveten om konskevneserna av sin önskan. behandlingsbar depression skall alltid uteslutas av psykiater, vid osökerhet även med econd opinion.
Sedan är det alltid svårt att bedöma beslutsförmågan hos en svårt sjuk människa. som befinner sig i kris - som kanske ena dagen inte vill/orkar, andra dagen sätter upp ett mål för den dag eller de närmaste dagarna, som man verkligen vill leva för.
Detta är med andra ord en grannlaga uppgift och bedömning.

15:51, 27 February 2014

Lyssnare: Ska jag alltså förstå dig som att man i princip avslutar livsuppehållande behandling om patienten inte kan förbättras och lindringen inte lyckas, oavsett huruvida patienten också har ett positivt livsinnehåll? Det rör sig alltså inte i praktiken om ett vägande av positiva mot negativa faktorer, utan det avgörande är huruvida man kan få bort eller kraftigt minska lidandet? Om patienten inte kan förbättras, men smärtlindringen lyckas, så tar man inte bort de livsuppehållande åtgärderna, eller kan det göras ändå enkom pga att patienten inte kan förbättras?

Åsa Furuhagen: Hej! Tack för dina frågor. Vi är nu tvungna att avsluta chatten och hinner inte med din sista fråga. Mvh Åsa , moderator

15:51, 27 February 2014

Lyssnare: Finns det andra tillstånd en demens, vilka också kan göra att patienten inte själv kan ta ställning till huruvida vederbörande vill att de livsuppehållande åtgärderna ska avslutas eller fortsätta?

Marit Karlsson: Det begrepp som oftast används är om man är "beslutskompetent". Att inte vara beslutskompetent kan förorsakas av ex demens, men även andra tillstånd som medvetslöshet, hjärnskador osv.

15:51, 27 February 2014

Åsa Furuhagen: Nu är det slut! Tack alla som deltog i chatten och ett speciellt tack till Daniel och Marit. Den här diskussionen lär fortsätta och ni kan gärna höra av er till oss på mot@sverigesradio.se eller via twitter på hashtagg maktenöverdöden. mvh Åsa moderator

15:52, 27 February 2014

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista