Christina Gamstorp i Tyska kyrkan Foto Shadi Rostamzadeh
Dopfunten finns kvar i Tysk kyrkan. Här döptes två judiska familjer på 1600-talet för att få stanna i Sverige. Museichef Christina Gamstorp intervjuas i programmet. Foto: Shadi Rostamzadeh

"Det stora judedopet" blir utställning i Tyska kyrkan

"Många av de frågor som judarna ställde på 1600-talet återkommer hos människor som kommer hit idag"
6:47 min

Judiska museets senaste utställning heter det "Det stora judedopet" och visas i Tyska kyrkan i Stockholm. Syftet med utställningen är att avtäcka det svenskjudiska kulturarvet och att väcka frågor om identitet och migration.

Christina Gamstorp, museichef vid judiska museet berättar att Tyska kyrkan i Stockholm var fullsatt under "det stora judedopet". 

– Via de här dörrarna kom processionen in. Vi vet inte riktigt var sakristian var på 1600-talet men det är där de först befinner sig innan dopet. Sedan går de upp den här gången. Det är en lång procession med många dopvittnen, professorer och andra som vill vara med under den här stora händelsen, säger Christina Gamstorp samtidigt som hon går runt i Tyska kyrkan. 

Året är 1681. Den 17 maj landstiger två judiska familjer i Stockholm. Den ena familjen leds av en man som heter Moses Jakob och den andra av en man som heter Israel Mendel. Allt som allt består de båda familjerna av 12 personer. I Holland, där familjerna senast bodde, vill de inte längre vara kvar. Varför de väljer att söka sig till Sverige vet vi idag inte så mycket om, kanske behöver de en ny trygg plats. Och det blir minst sagt ett nytt liv för de båda familjerna.

I Sverige ställs de inför ett avgörande val – antingen konverterar familjerna till den evangeliska tron eller så utvisas de alla - direkt. Båda familjerna väljer det första alternativet och döps fyra månader senare i Tyska kyrkan i Stockholm.

Dopet betraktades under denna tid som en statsangelägenhet och bevittnades därför av kungen, drottningen och hela stiftets prästerskap.  

Christina Gamstorp säger att hon hoppas att utställningen ska locka människor som vill veta mer om den judiska historien.

– Om fler människor får ta del av det här arvet och se att det är en del av det svenska arvet och att Sverige inte är så homogent som man kanske tror alla gånger så tror jag att vi har vunnit väldigt mycket på det. Jag tänker bara på en så enkel sak som att vi befinner oss i Tyska kyrkan nu och i snart två månader framåt. Här kommer vi möta människor som aldrig tidigare har tagit del av det judiska kulturarvet. Människor som inte hade någon aning om att detta hade hänt och som befinner sig här för att de är en del av det svenska kristna samhället. Och det mötet är ju förstås helt oslagbart.

Trots att utställningen har ett tydligt historiskt perspektiv väcker den även frågor kopplade till samtiden, berättar Christina Gamstorp.

– Sverige har länge varit ett invandrarland. Det kanske inte alla tänker på, men så har det varit. Den judiska gruppen har under en lång tid anlänt hit i omgångar. Och det är den här berättelsen om inträdet i det svenska samhället som egentligen är det som det här arbetet faktiskt handlar om. Det här fullständiga ointresset för andra människors religion, andra människors värdegrund. Varför såg det ut på det sättet och är det kanske fortfarande så att vi i det svenska samhället inte är så intresserade och nyfikna på den andre eller på de som på något sätt är annorlunda eller ser annorlunda ut?

Kan man lära sig något av judarnas situation? Ja, det menar Christina Gamstorp att man kan. Judarna har på många sätt fått kämpa för att bli accepterade i samhället, säger hon. De har tvingats lämna sina länder och har därför mycket kunskap om migration, kampen för sin egen särart och skapandet av en ny identitet som de kan dela med sig av, säger Christina Gamstorp.

Är det kanske fortfarande så att vi i det svenska samhället inte är så intresserade av de som på något sätt är annorlunda eller ser annorlunda ut?

– De här människorna tvingades ju inte bara att byta religion, de tvingades också att byta namn. Israel Mandel blev Karl Christian Mandel. Jag kan bara föreställa mig hur det känns att kliva in i en kyrka och tio minuter senare kliva ut med lite blötare hår, en annan religion och ett annat namn. Hur man etablerar en slags rotlöshet och hur man blir lite vilse helt enkelt. Jag tror att de frågeställningarna faktiskt återkommer hos människor som idag kommer hit. Och inte bara hit, utan kanske till andra länder. Hur ska jag vara? Ska jag ändra mitt namn? Är det lättare för mig att skaffa mig ett liv här om jag ser ut och heter ungefär som alla andra? säger Christina Gamstorp. 

Samtidigt som utställningen planerats har en samhällsdebatt om huruvida polisen ska tillåta nazistiska demonstrationer eller inte vuxit sig stor. Något som oroar många judar som varit i kontakt med museet och Christina Gamstorp. 

– Det här är ju människor som har sett det här under sin egen livstid. De har sett den här typen av demonstrationer och sett vad det kan leda till. Det finns ju fortfarande människor som har överlevt förintelsen och som blir vittne till detta. Det skapar en oerhörd oro hos dem.

För mig är det ganska självklart att nazistiska rörelser uttrycker hets mot folkgrupp.

Att polisen inte kan hindra nazistiska demonstrationer beskriver Christina Gamstorp som helt ofattbart och hårresande. Hon hoppas nu på en lagändring som i framtiden kommer förbjuda liknande demonstrationer.

– På ett mer personligt plan tycker jag att det är konstigt att det ska vara så svårt att dra en gräns för hur man får röra sig i det offentliga rummet och vad man får ge uttryck för. Det förvånar mig att det är så svårt i Sverige att dra gränser. För mig är det ganska självklart att nazistiska rörelser uttrycker hets mot folkgrupp.

Trots att det gått flera sekler sedan "det stora judedopet" finns det fortfarande många likheter mellan 1600-talets judar och dagens judar i Sverige, menar Christina Gamstorp. Många svenska judar känner sig idag rädda och oroliga inför framtiden och är precis som de judiska familjerna på 1600-talet beredda att flytta för att hitta en trygg plats att leva på, berättar hon.

– Generellt sätt skulle jag säga att det är en ökad oro. Man ser ju också det i länder i Europa, i Frankrike, på platser där det har hänt antisemitiska dåd att människor återigen är beredda att bryta upp. Det ligger ju också i den judiska erfarenheten, att det går att bryta upp, att det går att hitta säkrare livsvillkor någon annanstans och att man är van vid att göra detta.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".