Patrik Lundberg

Reporter på Helsingborgs Dagblad

I mitten av september i år skrev jag . Den handlade om vardagsrasismen mot asiater, om hur medelsvenssons gör narr av mig på öppen gata, om hur de sliter själen ur mig. Reaktionerna jag fick var nästan enbart positiva, men en sak etsade sig fast. Många förvånades över att hudfärgsrasism fortfarande existerar. Om detta vill jag berätta.

Vi har ändrat vårt språkbruk. Sedan Sverigedemokraterna valdes in i riksdagen har övriga riksdagsledamöter, medier och allmänhet anammat en rad nya begrepp.

Numera använder sig även meningsmotståndare till SD termer som ”massinvandring” och ”svenskfientlig”.

”De säger aldrig bara invandring, det heter alltid massinvandring. Det är retoriskt effektivt. Varje gång de talar om invandring ger de en bild av att invandringen till Sverige är enormt stor”, säger Annika Hamrud, en av författarna till boken ”Svensk, svenskare – ett reportage om Sverigedemokraterna”.

På samma vis har SD jobbat in kulturbegreppet i debatterna kring migration och diskriminering. Min roll är inte att analysera hur och varför och vem som bär detta ansvar. Däremot kan jag fastslå följande:

Debatten om hudfärgsrasism har gått i ide. Nu för tiden talas det om religion, kultur och språk. I ena ringhörnan står de som vill ha ett kulturellt homogent Sverige och i den andra de som värnar mångkultur.

Givetvis bör och måste vi diskutera integrationsfrågor som gäller kultur och religion. Men för mycket fokus på detta äventyrar debatten om hudfärgsbaserad främlingsfientlighet. Dagligen får folk utstå skällsord som ”svartskalle”, ”neger” och ”guling”.

Jag har ett östasiatiskt utseende. Det går inte en vecka utan att främmande människor säger ”tjing tjong” eller ”kolla, en kines” när jag passerar.  Det går inte en månad utan att någon frågar om jag gillar ris eller hävdar att det ligger i min natur att kunna äta med pinnar.

Mina icke-vita vänner vittnar om liknande former av förnedring. Alla riksdagspartier, även SD, förkastar denna typ av rasism, men den hamnar aldrig på agendan.

Ytterst drabbas svenskar som lever i mellanförskap; som blandade, adopterade och barn till invandrare. I debatten om diskriminering glöms vi numera bort. En förklaring kan vara att vår kulturella identitet ofta är stereotypt svensk, att vi ofta är kristna eller ateister och att vi ofta tillhör en ekonomisk medelklass. Hudfärgen är vårt enda utanförskap.

För oss är situationen sällan kritisk. Vi riskerar inte att bli utvisade från Sverige, nekade jobb eller bostad. Och vi har mer eller mindre vant oss vid verbala påhopp.

Men ni ska veta att det gör så ont att våra hjärtan nästan går sönder.