Filmrecension, premiär 2012-06-01

Prometheus

SCIFI/SKRÄCK

33 år efter att ha skrämt slag på publiken med sitt stilbildande skräckmästerverk Alien blåser Ridley Scott nytt liv i den framgångrika skräckserien. För trots att förhandsinformationen om det varit både vag och knapp så är det bara att konstatera att Prometheus är en film som får räknas tillhöra Alien-serien - och som tillför en del till densamma.

Prometheus både är och inte är en så kallad prequel, alltså en uppföljare som utspelas före den första filmen, till Alien. Det som gör att den känns lite annorlunda i detta avseende är att den inte handlar om samma personer som dyker upp i ettan och att de ställs mot en helt annan typ av monster än det ikoniska Alien-monstret. Men eftersom den förklarar en hel del, eller åtminstone försöker sig på att göra det, av det som var oförklarat i den första filmen så känns det ändå som en klockren prequel.

Prometheus inleds 29 år före den första filmen. Två forskare, en av dem spelad av Noomi Rapace, gör ett intressant fynd i en grotta utanför den skotska kusten. Det är en uråldrig stjärnkarta av exakt samma typ som hittats på flera andra vitt skilda ställen på jorden. Det handlar om grottmålningar från vitt skilda och från varandra helt skilda befolkningsgrupper som dessutom åtskiljs av århundraden.

Forskarna drar slutsatsen att det som sagt är en karta, en karta som de tror ska leda dem till svaret på frågan om människans ursprung. De lyckas övertala den multinationella företaget Weyland Industries att finasiera en forskningsexpidition till platsen som kartan pekar ut. Med på skeppet finns ett antal vitt skilda personer, med olika kunskaper och bakgrund - och inte alla med helt öppen agenda. Väl på plats får teamet svar på några av sina frågor men finner sig också ansikte mot ansikte med en bokstavligt talat livsfarlig fiende.

Prometheus är en fantastiskt snygg film. Rent design- och scenografimässigt är den oklanderlig och det är den film jämte Avatar som har använt sig av 3D-tekniken på effektivast och mest naturligt sätt.

Tyvärr så lider Prometheus av en del manusmässiga skönhetsfläckar. Persongalleriet är en aning stereotypt och följer standardmallen för en film av den här typen tämligen slaviskt. Dessutom finns det en del irriterande luckor och logiska håligheter i berättelsen. Men å andra sidan är de delar av manuset som är bra mycket bra och Prometheus för en del intressanta filosofiska resonemang kring tro kontra vetenskap, om mänskligt övermod och om vi ska söka svar på alla livets gåtor - och inte minst om vi verkligen vill ha svaren.

Samman av kardemumman blir att Prometheus är en aningen ojämn film som pendlar lite mellan högt och lågt. Som tur är är det mer högt än lågt. Betyget blir en förvisso stark, men dock, trea. Inget mästerverk som Alien, men heller inget magplask som den tämligen misslyckade fjärde filmen i serien.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".