Filmrecension, premiär 2012-11-23

Blondie

DRAMA

Efter de avskalade filmerna Farväl Falkenberg och Apan vrider Jesper Ganslandt i sin nya film Blodie upp den formmässiga ambitionsnivån. Blondie är också en mycket snygg film. Tyvärr känns inte det innehållmässiga lika genomarbetat. Det är snarare en ganska ojämn historia till film, dock definitivt inte utan förtjänster.

Blondie är berättelsen om tre systrar som för att fira sin mammas 70-årsdag återvänder till sitt barndomshem. Det blir dock långtifrån någon lyckligt återförening i familjekärlekens tecken. Tvärtom. Ett antal oförätter, framförallt sådana som de tre systrarna anklagar den isande kyliga matriarken till mamma för, bubblar snabbt upp till ytan och försätter snabbt hela situationen hotande nära kokpunkten.

Blondie har redan på förhand blivit rejält omtalad, främst för att Carolina Gynning spelar en av huvudrollerna. Hon klarar sig ur det hela med ett klart godkänt betyg. Vilket också Alexandra Dahlström och Helena af Sandeberg som spelar de andra två systrarna gör. Allra bäst är dock Marie Göranzon i rollen som mamman.

Sammantaget är Blondie en splittrad upplevelse. De börjar riktigt bra och mellan varven blixtrar det till, men det är något ansträngt över hela anrättningen. Dessutom lyckas Jesper Ganslandt med konststycket att inom ramen för samma film vara både för vag och för övertydlig. Rent visuellt är det dock en oklanderlig film, fotot är genomgående utmärkt och de von Trierska-kapitindelningarna och tablåartade inledningarna är läckra. Kan han till nästa gång bara lyckas kombinera det ambitiösa bildspråket från Blondie med det innehållsmässiga och känslomässiga djupet i Farväl Falkenberg så har Jesper Ganslandt alla möjligheter att skapa en ny svensk klassisker. Den potentialen finns otvivelaktigt där.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".