Po Tidholm. Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio
Po Tidholm. Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio

Po Tidholm: kan Bah Kuhnke förlösa kulturpolitiken?

Krönikör Po Tidholm
5:08 min

Krönika av Po Tidholm. 

 Jag heter Po Tidholm. 

 Det har ställts en hel del frågor den senaste veckan kring den uppmärksamhet som riktats mot den nya kulturministern Alice Bah Kuhnke. Hon har fått mycket kritik - först för att vara osynlig och sedan för att vara vag - och många frågar sig nu om det är för att hon är kvinna, relativt ung, eller afrosvensk, eller kanske miljöpartist – om hon nu är det. Men det enkla svaret är givetvis att uppmärksamheten kommer sig av att hon råkar vara kulturminister.

 Kulturpolitiken är utan tvekan det mest motsägelsefulla politikområdet vi har. Den är unik i flera avseenden, men det främsta är att den är ett fält där politikerna liksom organiserat ut sig själva ur själva praktiken. När den moderna kulturpolitiken skapades – i det dynamiska sextiotalet – fanns starka idéer om vad kulturen skulle göra med samhället och individen. Man hade dragit slutsatsen att det ökade välståndet inte med automatik gjorde människan till en mer kulturell varelse, snarare tvärtom. Svensken konsumerade inte opera och skönlitteratur för sina höjda arbetarlöner, utan kommersiell – gärna amerikansk – skräpkultur. Det här ville man göra något åt. Utredningar tillsattes och i början av sjuttiotalet formulerades de kulturpolitiska mål som med rätt små justeringar fortfarande gäller. Men det fanns en annan insikt som spelade in. Många av Europas länder var under den här tiden fortfarande rätt hårdhänta diktaturer, och där användes kulturen på ett förtryckande sätt, i syfte att skapa falska nationella värdegemenskaper. En av utredarna konstaterade att ”innehållslig styrning av det konstnärliga och intellektuella livets inriktning inte bara är dömda att misslyckas utan också leder till olycka för samhället och till mänsklig förnedring”.

 Så uppstod alltså det något märkliga system där politiken förvisso hade väldigt starka förväntningar på vad kulturen skulle åstadkomma för kollektivet men där det också närmast formulerades ett tabu mot att lägga sig i vilken kultur som faktiskt skapas. Principen om armlängds avstånd ni vet.

 Men med tiden har det uppstått ett slags vakuum här, och vid varje kulturministerbyte pyser de ackumulerade förväntningarna över. Det var det som skedde vid Bah Kuhnkes tillträde, då den där förhoppningen om att något nu skulle hända – oklart vad - liksom briserade; förhoppningen att hon med ord eller inriktning skulle komma att förlösa kulturlivet - oklart på vilket sätt.

  Men det som kom var istället de vanliga flosklerna, publicerade i en debattartikel i Dagens Nyheter. Kulturen skulle, enligt den nyblivna miljöpartisten Bah Kuhnke, bidra till skapandet av ett ”ekologiskt hållbart samhälle”.

 Det är ungefär så långt en kulturminister kan sträcka sig, och det finns ett problem med det. För under de fyra sekler vi haft denna i grund och botten likartade kulturpolitik så har kulturen allt mer kommit att förlora det egenvärde politikens utformning säger sig värna. Och jag tror att det beror på själva otydligheten.

 I den nya boken ”Kulturpolitik – Styrning på avstånd” av Bengt Jacobsson, professor i företagsekonomi på Södertörns Högskola, beskriver han hur svensk kulturpolitik under hela sin livstid ständigt fallit offer för trender inom politik och samhällsförvaltning. Dels hur själva utförandet påverkats av tankar om målstyrning och new management-idéer och dels hur kulturen i sig blivit ett verktyg för än det ena, än det andra: För integrations- och mångfaldsarbete, för urfolks rättigheter, handikapp- och tillgänglighetsfrågor, europapolitik, utbildning, demokratifrågor, tillväxtstrategier, näringslivspolitik och inte minst platsmarknadsföring i svenska kommuner och regioner.

 Och allt detta utan att någon gång egentligen diskutera vilken kultur svensken egentligen behöver. För det ska den fria konstnären själv få avgöra. Det är ju i slutändan utövarna som avgör vad som kommer ut i andra ändan av den här ganska stora och mycket komplexa maskinen.

 Styrningen av det svenska kulturlivet består i själva verket mest i att man upprättar olika reaktiva bidragssystem och vagt formulerar hur de är tänkta att användas. Som till exempel ”Kulturbryggan”, en modell inrättad av den borgerliga regeringen med syfte att få näringslivet att samfinansiera det man på kulturdepartementet valde att kalla ”nyskapande kultur”, fast förstås utan att berätta vad det egentligen är för någonting.

 Saken är ju den att politikerna visst vill saker med kulturen, fast de kan bara inte säga vad. Och kokar man ned kulturskaparnas kritik av politiken handlar det nästan alltid om bristen på pengar, fast det är man lite för subtila för att säga rakt ut. Så istället pratar man om andra saker. Och i slutändan blir det mest floskler från alla håll. Lycka till på nya jobbet Alice Bah Kunnke!

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".