Johan Norberg. Foto: Nathalie Besèr/Sveriges Radio
Johan Norberg. Foto: Nathalie Besèr/Sveriges Radio

Krönika av Johan Norberg

Krönika av Johan Norberg
5:16 min

Debattören Johan Norberg om politisk turbulens som blivit det nya normala.

Den pågående politiska krisen i Sverige känns alldeles extraordinär. Men tänk om den tvärtom är det nya normala?

I den irländske statsvetaren Peter Mairs sista bok, Ruling the Void, samlade han rader av olika mått på folkligt engagemang för partier och val i Europa. Han dokumenterar att väljarna blir alltmer ointresserade av, illojala mot eller direkt fientliga mot partierna. Medlemmarna försvinner, väljarna byter oftare parti, bestämmer sig allt senare och splittrar sina röster allt oftare. Vi slutar rösta efter klass och tradition, tyr oss till protestpartier och kastar allt oftare ut regeringarna. De standardiserade åsiktspaketen har blivit för trånga.

Mairs slutsats är att stabilisatorerna i den europeiska partidemokratin är borta och då kan färden bli mycket skakig. Belgien gick nyss fem månader utan regering, och det var ändå relativt kort tid. Förra gången tog det ett år att sy ihop en regeringskoalition.

På 1970-talet brukade de två största partierna i stora europeiska länder samla nästan 90 procent av valmanskåren. I dag får de inte mer än 60-65 procent. De har fått konkurrens, från alla håll. Vi talar mycket om de nya aggressiva nationalistpartier som tycks ha parkerat kring 15-25 procent i de flesta länder. Men de gröna partierna är också ett relativt nytt fenomen och i länder som Grekland och Spanien är det nu protestpartier långt till vänster som är störst i undersökningarna.

Men det finns fler excentriker där ute. Det fick stor uppmärksamhet när en fjärdedel av italienarna röstade på komikern och bloggaren Beppe Grillos nya anti-etablissemangsparti 2013. Det är nu Italiens största oppositionsparti.

Han är inte ensam. Den kandidat som fick flest röster i det brasilianska kongressvalet 2010 var en professionell clown. Han förklarade att han inte visste vad en kongressledamot gör men om han blev vald skulle han ta reda på det. Han lovade också att hjälpa alla brasilianska familjer – särskilt sin egen.

I det isländska lokalvalet ställde samtidigt ”Bästa Partiet” upp, som utlovade ett drogfritt parlament till år 2020, och ett slut på den dolda korruptionen – genom att vara öppet korrupta. I partiets valplattform skrev det: ”Vi kan utlova fler gratis saker än andra partier för vi tänker inte uppfylla löftena. Vi kan säga vad vi vill.” Bästa Partiet blev störst i Reykjavik och fick borgmästarposten.

Max Weber brukade skilja på tre sorters makt. ”Traditionell” makt ärvs och vilar på respekten för traditionella maktförhållanden, men vi har rört oss mot det han kallade ”rationell” makt, som istället bygger på att vår ordning förutsätter en viss makt, och att denna kan tillsättas utifrån legala och förutsebara principer. Det är den makten som ifrågasätts när vi börjar tvivla på makthavarnas representativitet och kompetens.

Då återstår i många fall den tredje formen av makt, den ”karismatiska” makten, som bygger på tron att en person har en viss gåva som andra inte har, någon som kan lösa allt, eller kanske blott har just karisma.

Jag misstänker att problemet är olösligt inom ramarna för dagens system. Charles de Gaulle ska ha frågat hur man kan regera ett land som har 246 olika sorters ost. Bra fråga, och hur ska man kunna regera ett allt mer ifrågasättande folk som har gått 246 olika sorters utbildningar, kommer från 200 olika länder och får sina nyheter från tusentals olika källor? Ju mindre av homogen massa folket är, desto svårare blir det att hitta mallar som passar.

Mångfalden och nätet har skapat större möjligheter än någonsin att hitta många som vill det vi själva vill, men då alla kan det får vi samtidigt mindre möjligheter än någonsin att få med oss alla. Det blir allt lättare att finna meningsfränder, men allt svårare att nå konsensus.

Det kräver nya lösningar som gör att medborgarna kan lägga sig i det politiska livet mer. Men också att politiken lägger sig i medborgarnas liv mindre.

Det var ingen mindre än socialingenjören Gunnar Myrdal som konstaterade att folket först måste uppfostras av staten, men när det sedan vuxit upp måste det också tillåtas växa isär och finna sina egna lösningar på olika problem.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".