Po Tidholm. Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio
Po Tidholm. Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio

Po Tidholm om det svåra med att vara svensk

Po Tidholm om det svåra med att vara svensk
5:13 min

Po Tidholm är veckans krönikör.

Jag heter Po Tidholm.

”Vems berättelse?” är den övergripande fråga som mött oss på många av landets museer de senaste femton åren. När den postmoderna historiefilosofin efter ett initialt motstånd väl tog sig in i institutionerna fanns det ingen väg tillbaka. De flesta orsakssamband och logiska linjer förkastades och det centrala perspektiv som tidigare gjort de en gång så dammiga och sakliga basutställningarna trovärdiga liksom löstes upp. Ingen kunde längre säga hur det verkligen var. Gränsen mellan fakta och fiktion blev suddig. Vad som var sant blev helt och hållet upp till betraktaren.

På många sätt var det här givetvis bra. Plötsligt rymdes många berättelser i historien, den personliga erfarenheten uppvärderades och minoriteterna fick upprättelse när det kollektiva narrativet tystnade.

Men samtidigt blev allting väldigt jobbigt. På ett existentiellt plan har det aldrig varit svårare att vara svensk än under senaste åren. För vad är det ens? Vems berättelse om vårt samhälle är giltig, vems erfarenhet lyssnar vi på? Vilka är vi? De geografiska identiteterna försvann först, för att sedan ersättas av samvaron kring ”Hylands hörna” och – som Per Svensson skrev i den där essän som fick flygbolaget SAS att kasta bort en hel upplaga av sin kundtidning – en gemensam stolthet över det moderna samhällsbygget som gjorde att vi framgångsrikt kunde hålla fascistiska och totalitära idéer på avstånd. Kring vår egen version av den socialt ansvarstagande moderniteten uppehöll vi oss länge, och det var först när den politiska borgerligheten förstod att exploatera de här känslorna som de kunde gripa makten i landet. Innan dess stöttes de bort utan att förstå varför.

Jag tror att vårens extraval handlar om hur vi förhåller oss till vårt förflutna, och till den splittrade bild av Sverige som gör det omöjligt för politiker att prata om ett vi och därigenom samla några majoriteter. Eller ja, vi har ju ett parti som faktiskt försöker; vars företrädare talar om ”vårt folk” och vars nya ledare för några år sedan startade kulturföreningen Gimle vars syfte är att ”återskapa nationalkänsla och gemensam identitet”. Fienden är den sjuklöver som förråder Sverige med sin strävan efter mångkultur.

Det finns en ironi så djup här att den orsakar svindelkänslor. För det är ju just denna strävan efter att återupprätta den kulturellt homogena nationalstaten som drivit fram extravalet.

Det är ingen enkel konflikt det här. För i många avseenden är Sverigedemokraterna och de rödgröna överens om att någonting gått förlorat. Att ”landets slitits isär” blev ett tröttsamt mantra under höstens valrörelse, och i någon mån syftade man också på samma förlorade gemenskap, på samma gamla journalfilmer där ett stolt folk körde skottkärror på svajande spänger, murade folkhemmet och cyklade hem med den tomma unikaboxen på pakethållaren.

Borgerligheten tycks märkligt oaffekterade av den pågående krisen. I alliansledarnas blickar syns istället de nya möjligheterna glittra. Det är förstås för att de inte härbärgerar samma nostalgiska syn på den svenska berättelsen. De hade ju ingen egentlig plats i den. Tvärtom. Borgerligheten var enligt det gängse narrativet det ständiga hotet mot den svenska värdegemenskapen, de som ville behålla pengarna själva, upplösa vår suveränitet och förvandla oss till ett litet Amerika. Bitterheten har inte gått över. Så sent som för två månader sedan gav Timbroförfattaren Fredrik Segerfeldt ut boken ”Sossesverige” i vilken han återupprepade högerns egen berättelse om Sverige som en liten korrumperad öststat där barnen indoktrinerades av statstelevisionen och det var förbjudet att vilja vara rik. Den tidigare – numera mystiskt osynliga - statsministern Fredrik Reinfeldt skrev sin version för tjugo år sedan i boken ”Det sovande folket”.

I korthet kan man nog konstatera att borgerligheten inte vill ha det som man hade det förr.

Troligen har svensk historieskrivning nått vägs ände, åtminstone som slagträ i politisk debatt. Samsynen är borta, skylten med frågan ”Vems berättelse?” har hängts upp i plenisalen.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".