Johan Norberg. Foto: Nathalie Besèr/Sveriges Radio
Johan Norberg. Foto: Nathalie Besèr/Sveriges Radio

Johan Norberg: "Vi utkämpar alltid det förra kriget"

5:33 min

Här kan du läsa Johan Norbergs krönika.

Efter terrorattentaten den 11 september vidtog en febril aktivitet hos flygbolag och myndigheter. Frågan var hur de skulle förhindra att terrorister tog kontroll över flygplan i framtiden. En av de första åtgärderna siktade på att tillträdet till cockpit skulle begränsas. Tjocka säkerhetsdörrar installerades, säkrare än fängelsedörrar och de skulle motstå pistolkulor. Besättningen skulle ha en kod till dörren, men piloten i cockpit fick möjlighet att blockera även den. Allt för att förhindra att någon tog sig in för att medvetet krascha planet.

De räknade med allt – utom risken för att den som ville döda alla på planet satt inne i cockpit från början. Sedan den fasansfulla kraschen i franska Alperna vet vi att det kan vara så och att det var just de säkerhetsåtgärder som vidtogs för att förhindra ett nytt 11 september som gjorde det möjligt. Säkerhetsdörrarna gjorde att andrepiloten kunde stänga ute kaptenen, så att han kunde ta med sig 149 människor i döden.

Nu säger många att det som hände i Alperna aldrig får hända igen och att det vore bra att hitta en mekanism som gör att det går att ta över styrningen av planet från marken. Jodå, det skulle lösa det här problemet, men skulle det inte också göra det möjligt för en terrorist att fjärrstyra tio plan in i ett bergsmassiv?

Det klassiska militärstrategiska misstaget är att utkämpa det förra kriget. Generalerna lär sig läxan från tidigare slag, analyserar vad som gick fel och utarbetar strategier för att lösa precis samma problem nästa gång. Efter första världskrigets blodiga skyttegravskrig satsade Frankrike allt på den imponerande och oerhört kostnadskrävande Maginotlinjen längs gränsen mot Tyskland. Men tyskarna anföll nästa gång genom ett effektivt samspel mellan flyg och rörligt pansar, dessutom genom att gå runt hela försvarslinjen genom Belgien, och Frankrike var därmed förlorat.

Man stiger aldrig ned i samma flod två gånger. Världen är komplex och människor flexibla, så nästa gång möter generalerna en ny situation, och försöken att lösa det gamla problemet, hjälper dem inte nästa gång. Det kan till och med öppna för helt nya angrepp, som säkerhetsdörrarna efter 11:e september gjorde.

Sådana är vi människor även privat. Vi utkämpar det förra kriget och förlorar därför nästa. Det har beräknats att fler människor dog för att de av flygrädsla tog bilen i stället för flyget månaderna efter 11 september. Vi har ett lite väl grafiskt minne och allt för dålig fantasi. Vi förstår inte komplexiteten, men vad värre är, vi förstår inte att vi inte förstår den. Och vi är inte öppna för tanken att vår planering inför ett framtida hot förändrar det hotet och ibland gör det värre.

Sådan oklok efterklokhet är förstås vanlig i finansvärlden. Investerare som har förlorat på en krasch satsar därefter allt på säkerhet för att klara en smäll till, och missar därför den efterföljande börsuppgången. Och den som missar börsuppgången hoppar snart på igen, men då är bubblan uppblåst till bristningsgränsen.

Men denna brist drabbar också våra försök att reglera marknaderna. Våra ekonomer och finansmyndigheter krigar alltid mot den förra recessionen. Det var efter tidigare kriser som myndigheter skapade kapitaltäckningskrav och regler om ratinginstitut, ett regleringssystem som sammantaget gjorde det dyrt för finansbolag att t ex låna ut pengar till företag, men väldigt lukrativt att satsa på bostadsmarknaden och sällsamma obligationer med koppling till den. Det skapade historiens största fastighetsbubbla och den värsta ekonomiska krisen i modern tid.

Och vad gjorde finansmyndigheter och politiker när finanskrisen slog till? Då sade de att det aldrig får hända igen, och därför måste finansbolagen samla på sig mängder av helt säkra tillgångar, som aldrig kunde bli värdelösa. Och de tillgångar de trodde var helt säkra var statsobligationer, alltså lån till stater. Så alla europeiska banker lånade ut fantasisummor till Grekland, Italien, Spanien och Portugal, stater som strax därefter höll på att ställa in betalningarna och höll på att krossa hela det europeiska banksystemet.

Så här gör vi efter varje chock, efter varje olycka, vi tror lätt att det berodde på något enkelt förbiseende, en lucka som det bara är att täppa till. Vilket ofta resulterar i att något annat händer, ofta något värre. Det är den handlingskraftiga politikerns syllogism, som den en gång uttrycktes i den gamla BBC-satiren Yes, Prime Minister: ”Något måste göras. Och det här, som jag just kom på, är något. Därför måste det göras.”

Kanske borde vi därför ägna en tacksamhetens tanke åt en förhållandevis oglamourös institution, det oberoende utredningsväsendet. Utredningar av nya förslag som hinner ge perspektiv, se saken från fler håll än den allra mest akuta. Det ger oss en chans att hämta andan så att vi inte agerar i panik.

Inget är mer tacksamt än att håna politiker som begraver frågor i en utredning. Men världen hade nog sett betydligt bättre ut om många saker hade begravts innan de hunnit göra skada.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista