Göran Rosenberg
Göran Rosenberg. Foto: TT

Krönikör Göran Rosenberg: "Från ensamheten till massmördarnas eviga rampljus"

5:26 min

Författaren Göran Rosenberg om de ensamma unga männen som hatar världen.

Den 31 augusti i år postade 26-årige Christopher Harper-Mercer från Oregon i USA, under namnet Lithium_Love en blogg på sin hemsida på nätet. Den här gången om Vester Flanagan som några dagar tidigare hade skjutit ihjäl en tv-reporter och en tv-fotograf i Virginia – i direktsändning. ”Jag har lagt märke till”, skrev Lithium_Love, ”att så många människor är alldeles ensamma och alldeles okända, men ändå, så fort de spiller lite blod så vet hela världen vilka de är. En människa som inte var känd av någon, är nu känd av alla. Hans ansikte flimrar förbi på alla skärmar, hans namn är på allas läppar. Och det inom loppet av en dag bara. Det verkar som om ju fler du dödar, desto mer hamnar du i rampljuset.”

En månad senare, den 1 oktober, klev Christopher Harper-Mercer in på en skola i Roseburg, Oregon, några kilometer från huset där han bodde ensam med sin mamma, och sköt ihjäl nio personer och sedan sig själv.

En månad tidigare visste ingen vem han var. Nu visste alla. Och för säkerhets skull hade han sett till att i ett manifest tala om för alla vem han var och hur han såg på världen. Vad han ville tala om var att han saknade flickvän, vänner och jobb, att hans liv var värdelöst, att världen var emot honom och att han inte var galen.

Vilket han naturligtvis var. Galen och farlig, och med källaren full av vapen, och med MySpace-kontot på nätet fyllt av bilder på skolskjutningar och maskerade IRA-män.

Men inte mer galen än att han mycket väl visste att hans ansikte snart skulle vara på alla skärmar och hans namn på allas läppar. Att han på några få minuter av dödande, ju fler döda desto bättre, skulle gå från att vara ingenting till att vara allt, från att hata världen till att för ett ögonblick behärska den.

Och därmed inte mer galen än någon annan av alla de andra unga män som plötsligt rest sig från obemärktheten och ensamheten och dygnetruntlivet på nätet, inte sällan i pojkrummet hemma hos mamma, för att massmörda sig till en plats i det globala rampljuset, nästan alltid med ett långrandigt manifest där de sida upp och sida ner förklarar att det är världen som är galen, inte de.

Som det manifest Pekka-Eric Auvinen lämnade efter sig när han arton år gammal klev in på sitt gymnasium i finska Jokela på morgonen den 7 november 2007 och sköt ihjäl åtta personer och sedan sig själv. ”Jag är så full av hat. Och jag älskar det […]”, skrev han i manifestet. ”Det här är mitt krig; ett enmanskrig mot mänskligheten, mot regeringar, mot de svagsinta massorna i världen.” Inte helt otypiskt hade han kopierat friskt ur det manifest som efterlämnades av de två pojkar som 1999 sköt ihjäl tolv elever och en lärare på Columbine High School i Colorado och sedan sig själva. De unga män som nu gång efter annan stiger ut ur obemärktheten och ensamheten och in i massmördarnas eviga rampljus, vet om varandra, läser varandras manifest, fyller sina internetkonton med samma våldsdyrkan, dödskult och hat mot allt och alla.

Listan på såna unga män, och det är bara män, börjar tyvärr bli ganska lång nu och vad som slår en är likheten i deras syn på sig själva och omvärlden. Det är Breivik om och om igen, den obemärkte och försmådde som genomskådat omvärlden och börjat hata den och som i internetvärldens ekokammare byggt en allsmäktig fantasigestalt av sig själva, en hämnare, en dödsängel, en svart riddare rustad till tänderna för att med ett iskallt genomfört massmord få omvärlden att se – och darra.

Jag anar att Darth Vader i Trollhättan, den 21-årige Anton Lundin Pettersson, kommer att sälla sig den här listan. Omvittnat obemärkt och tillbakadragen, i ensamt umgänge med fantasivärldarna på Internet, hade också han börjat hata människorna och världen, och på nätet hittat idéerna och förebilderna och vapnen för att kunna gå från hat till handling.

En form av galenskap är det förstås.

Men en galenskap alltför mycket närd av idéer och föreställningar och sociala miljöer i den värld vi själva har skapat, för att vi ska kunna slå oss till ro med en diagnos på gärningsmannen enbart.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista