Mark Levengood. Foto: Marc Femenia/TT
Mark Levengood. Foto: Marc Femenia/TT

Mark Levengood: "I dag är det fars dag....."

5:36 min

Min pappa säger alltid: Din mamma och jag var lyckliga i 20 år. Sedan träffade vi varandra. Och det är roligt, men framför allt sant.

De skiljde sig när jag var två år, pappa som var amerikansk marinsoldat försvann till Vietnam och mamma tog mig till Finland som var hennes fosterland. Där växte jag upp med mamma, mormor och morfar. Jag hade en lycklig barndom men saknade min pappa. Fast istället hade vi ett hembiträde, Lempi. Hon blev anställd ungefär åren kring Kristi födelse och visste allt och kunde allt och hon var hejdlöst älskad av oss alla.

Fortfarande har jag hela tiden nytta av vad hon lärde mig. För exempel, om det är fest, och man tar fram den finaste linneduken, då är det alltid någon som spiller ett glas rödvin över den. Då hjälper bara en sak. Nu ropar ni alla: Salt! Men uppriktigt sagt… det stämmer ju inte.

Det har aldrig fungerat, salt sprider ut fläcken och gör den lite mera lila och sedan är allt för sent och duken är förstörd för alltid.

Nej, det enda som hjälper mot rödvin är vitt vin. Så fort ni kan, badda fläcken i vitt vin och olyckan är ett minne blott. Lyssna och lär!

Eftersom Lempi varit med familjen sedan tidig stenålder har var generation sina egna minnen av henne.

Varje nyår, när moster var liten, klädde Lempi ut henne till det gamla året och skickade ut henne i salongen och moster fick klampa runt i lösskägg och jämra sig av ålder och vara trött och döende. Och sedan kom hennes lillasyster, min mamma, in som det nya året, log och glittrade, trippade runt och fick spontana applåder av herrskapet, medan moster sur som såpa försvann bland skuggorna mot köket. Moster har aldrig riktigt hämtat sig, hon kallar fortfarande mamma för ”det där tillgjorda lilla stycket” och det hjälper inte att jag påpekar att detta hände typ 1947, och att mor väldigt sällan nuförtiden klär ut sig till nya år, nej, på något sätt är det för sent.

Moster är en linneduk, mamma är en rödvinsfläck, minnet är ett salt och allt är förstört mellan moster och mamma, de talar inte med varandra.

Så en dag fick jag ett paket från USA, från pappa som hade återvänt från kriget.

Det innehöll ett kassettband, med en sångare som hette Tina Charles. Jag vred och vände på den, jag var så säker på att kassetten bar på ett budskap, någonting viktigt som min pappa ville säga till just mig, till sin son. ”I love to love, but my baby loves to dance” stod det på omslaget. Jag hämtade Svensk-Engelska Salongsordboken och översatte titeln till ”Jag älskar att älska, men mitt spädbarn älskar att dansa”. Men det var väl för konstigt. Vad kunde pappa mena? Hela eftermiddagen satt jag i morfars fåtölj, vände och vred på kassettbandet och försökte förstå.

Var jag det där spädbarnet, jag var ju 9 år?

Och älskade jag att dansa? Visserligen brukade vi, hela klassen, trampa oss igenom en ändlös polonäs i skolan vid juletid, men det gjorde vi med en sådan utsökt håglöshet att det omöjligt kunde misstas för en danspassion, än mindre en passion så stark att det skulle bilda en mur mellan en far och en son.

Jag ville inte fråga mor, de hade ju skilt sig och mamma var ett nytt år som inte ville bli påmind om gamla, så jag vände mig till Lempi. Hon bara fnös. ”Sådana där pappor på andra sidan jorden har man inte mycket glädje av” sade hon. ”Glöm paketet, så ska jag göra en Maizena-pudding till efterrätt”.

Och hon stod vid spisen och muttrade ”Älskar att älska, jojominsann, så får en annan älska att skala potatis och ta hand om hans ungar…” fast hon sade det inte elakt, bara konstaterande.

Tänk att jag fortfarande minns hur den där Maizena-puddingen smakar, fast det gått så många år. Om inte Lempi låg i mullen sen rätt länge skulle jag be henne göra en sådan, just idag. Och medan vi åt den skulle jag säga att hon faktiskt hade fel på en punkt. Såna där pappor på andra sidan jorden, dem kan man ha mycket glädje av. Vi har en utmärkt kontakt nu, när jag kan engelska och kan försäkra honom om att inte låta dans-passion förstöra något mellan oss och han kan berätta att han inte hade något val, han blev sänd ut i kriget.

Visst, mycket blev fel där i början. Men lyssna nu, alla pappor och alla söner: Det är aldrig för sent.

Jag är också en linneduk, liksom moster, och alla andra, och vi är rödvinsfläckar på varandras dukar, det är priset vi betalar för att leva. Men låt oss bestänka fläckarna med förlåtelse och förståelse (och vitt vin, för Guds skull) och aldrig glömma att linnedukar är ämnade för fest. Till alla er bra pappor där ute, och till alla er som snart är bra pappor: En riktigt glad fars dag!

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista