Fot0: SR
Ulrika Knutsson

Ulrika Knutsons krönika om att hålla två tankar i huvudet samtidigt

Ultrika Knutsons krönika om att hålla två tankar i huvudet samtidigt
5:23 min


Det sägs att man ska försöka hålla två saker i huvudet samtidigt. Det är lättare sagt än gjort. Jag tänker på den stackars polischefen i Stockholm som sa till Dagens Nyheter att polisen "mörkar sanningen för att inte spela Sverigedemokraterna i händerna." Alla sprang vi och kramade om den tanken, och glömde alla andra tankar. Kommer ni ihåg REVA? Då var det polisen som fick skäll för sina egna, helt icke-mörkade metoder att tråla papperslösa i T-banan. Eller konstaplarna från Skåne som körde "aupa-jävlar" i sin buss? Eller - också Skånepolisen - som samlade romer i register, inklusive åldringar och spädbarn. Hur ska polisen ha det? Det är rena Kierkegaard: Antingen du mörkar sanningen eller inte mörkar sanningen kommer du att spela Sverigedemokraterna i händerna.

  En som kunde hålla två tankar i huvudet samtidigt var Doris Lessing. Så fick hon Nobelpriset också. Hon sa ofta förargliga saker.

   En gång sa hon att 9/11, då al Quaida dödade tre tusen människor i New York var förskräckligt, men att IRA var ännu värre! Folk glömmer, sa Doris, men IRA förde krig mot den brittiska regerigen, kastade bomber och sprängde folk i luften, inte minst sina egna. IRA mördade 3700 människor. Folk glömmer.

 1985 kom Lessings roman på det här temat, Den goda terroristen.

 Det är Thatchertid, arbetslösheten hög, motsättningarna hårda. Den handlar om ett gäng husockupanter i London. De hatar "det borgerliga skitsamhället", och ägnar sig åt att demonstrera mot Thaatcher och spraymåla slagord i månskenet. Polis och föräldrar och kommunala myndigheter är "fascistsvin". De är rebeller av det slag som bara överflödssamhällen kan producera, sa Doris Lessing.

  Boken börjar med att den präktiga Alice och den hygglige Jim gräver ner stinkande tunnor med skit i trädgården.

En gubbe kommer förbi och undrar: Begraver ni ett lik?

 På sitt sätt gör de det. En del av skiten är deras gamla kommunistiska ideologiska last som nu hör hemma på "Historiens soptipp". Det var Lessings egen "skit",   uppgörelsen med kommunismen är ett av Lessings stora teman. På femtiotalet var hon medlem av partiet några år i London. Sedan ägnade hon hela livet åt att kritisera kommunismen. Hon var fortfarande rasande över klassamhället och rasismen, men kommunismen var inte längre ett alternativ. Så här skriver hon i självbiografin Under huden:

"Vi har skrattat i decennier åt uttryck som kapitalisthyenor, socialdemokratins förräderi, galna fascistiska hundar -– Skratta - när detta språk lade grunden till anklagelser som sände miljoner människor i döden?"

  Alice och Jim har ärvt det giftiga språket, ett virus av hat. Ett språk lika användbart i revolt som i soldatutbildning, skriver Lessing: "det är lättare att döda 'en missbildad guling' eller en 'svart apa'".

  Alice och hennes grupp kokar därefter ihop en bomb, som exploderar utanför ett hotell i den eleganta stadsdelen  Knightsbridge. Lessing var inpirerad av ett bombdåd i verkligheten mot varuhuset Harrods 1983. Fem dör, 23 skadas. Alice och Roberta blandar sig med folkmassan. Oskadda och oupptäckta tas de om hand av medkännande poliser. De sätts i en taxi, hos en lika välvillig chaufför. Hans replik visar att Lessing kunde hålla flera tankar i huvudet samtidigt, och att romanen, tyvärr, inte har förlorat sin aktualitet:

"Taxichauffören sa att det här var för gräsligt, säkert de där araberna som var i farten igen, de hade ingen känsla för livets okränkbarhet, inte som västerlänningar, och om han fick som han ville skulle han då hindra alla araber från att komma till England.

Roberta och Alice sa ingenting."  

 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".