Mark Levengood
Mark Levengood Foto: Mark Levengood

Kåseri av Mark Levengood

Kåseri av Mark Levengood
5:58 min

Vi får reda på vilket som blir det sista ord som Mark kommer att säga på sin dödsbädd.

"Jag har skytt mej self under vann."

Norrmannen ler brett, han sitter bredvid Skavlan i studion och jag sitter på andra sidan, mitt emot honom. Har han skjutit sig själv under vatten?

Han förklarar. Han är fysiker, och vill bevisa fysikens lagar genom stolle-experiment. Han har bland annat kastat sig ner 14 meter från ett torn med inget annat än en motvikt på några kilo i ett rep. Märkligt nog lever han än, och genom detta experiment lyckades han bevisa något som jag inte förstår, men jag antar att det är nånting norskt.

Och så berättar han då, att medan hans kjaresta var gravid med hans barn, så steg han ner i en bassäng, där var en pistol riggad under vattnet, han ställde sig framför och genom en anordning avfyrade han själv vapnet som stod några meter bort. Vi får se en film, och ja, skottet bränner av, vi ser kulan, men den går inte så långt under vattnet, och där står den där fysik-gutten och ser väldigt glad ut och oskadd ut, och har lyckat bevisa att man inte kan ta livet av sig under vatten medelst en pistol utan måste bruka andra medel. ´Studiopubliken tar upp en tveksam applåd, Fredrik Skavlan ser artigt imponerad ut. Det er grejt, säger han.

Jag tittar på den norska fysikern. Stilig karl, bländande vita tänder och sådär frisk som man blir när man är uppfödd på getmjölk och torkad fisk medan ens mor halkar runt utanför stugan i all den olja som sprutar upp ur brunnen.

Men den där fysiken som han bevisar, den gäller inte i Finland.

Visst händer det i Finland också att vi går och skjuter oss när gumman blir på smällen igen. Men därefter sätter vi oss inte i nån tv-studio och berättar om det, nej, då har sluttexten så att säga redan gått. Men framför allt, den finländska fysiken vet berätta att allt som kan gå fel kommer att göra det. Skulle vi bränna av en pistol under vatten så skulle fysikerna sedan stå där och skaka på huvudet och säga "det gäller ju bara med fruset vatten" medan liket bärs bort.

Bland alla de Nobelpris som inte gått till Finland, är fysik-priset det mest välförtjänta.

För fysik är verklighet, och vi är ett folk av drömmar. Verkligheten behöver inte bevisas, den står där och raspar på ens fönster med sina oklippta naglar.

Nej, söker vi bevis så är det för drömmar. Ta henne som visste om att hon var adopterad, och hela sin barndom drömde hon, hon drömde om vem hennes föräldrar kunde vara, och hon var nästan säker på att hennes mor var en beslöjad dam i vagn, och följde man hjulspåren ledde de raka vägen till kungliga slottet.

Nå, som vuxen nöjde hon sig inte med drömmen, utan sökte verkligheten, och här slår den finska fysiken till. Det visade sig att hennes mor var bonddotter, som blev gravid med grannpojken, och pojkens pappa blev så arg att han hotade att inte längre låna ut sin traktor om inte barnen adopterades bort. Det är grymt för en människa att bli bortvald för en traktor, ja inte bara det, för vilket jordbruksredskap som helst, spade, räfsa eller grep, det skulle jag säga denna Stomatol-bagge om jag blott visste vad grep heter på norska. Fysikern är upptagen med att berätta om sitt nästa projekt, han vill lägga sitt huvud mot en positiv magnet och sedan släppa en kolossal negativ magnet från taket och har han tur så överlever han och kan bevisa att norska skallar är ovanligt kompakta, medan hans gravida hustru kvider i bakgrunden och undrar varför hon valt ett darwinistiskt självmål som sitt barns far.

Nej, verklighet behöver inte bevisas, verkligheten är en grym åklagare och om något behöver försvarsadvokater så är det drömmarna. Till all lycka finns det de som ända till slutet håller fast i sin strävan efter skönhet.

Vet ni vilka de sista ord som Gustav Mahler, den stora kompositören, yttrade?

"Mozart"!

Det tycker jag är vackert, att säga namnet på en kollega.

Det skall jag också göra.

Jag ska säga "Ernst Kirchsteiger" och sedan sluta mina ögon för evigt.

Fast problemet är väl att Kirchsteiger är för svårt att uttala om man är döende, tänk om man bara halvvägs, kisch…och de kommer springande med ett bäcken medan man själv lommar in i evigheten, kvävd av ett österrikiskt strupljud.

Nej, bättre att välja något lättare…Malou!

Malou…..fast det är också farligt, min familj kanske tror jag säger muu och att jag skymtat evigheten och kommer tillbringa min nästa existens som en ko, och Jonas muttrar "nå, det var ett lämpligt val".

Nej, jag nöjer mig med att säga "Skavlan" och så stiger jag ut på himmelens ängder, och där väntar den norska fysikern nog på mig efter ett experiment som skulle bevisa att en valfisk spottar ut en om man är insmord i HP-sås. Hans vita tänder blixtrar i ett leende, vi går hand i hand genom det daggvåta gräset, vänder oss mot öster och välkomnar den uppstigande solen med ett "God Morron, Världen".

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".