Johan Norberg
Johan Norberg Foto: Sveriges Radio

Krönika av Johan Norberg

Här kan du läsa Johan Norbergs krönika.

Den starka mannen är tillbaka. I Ryssland och i Turkiet, med förtryck inåt och aggression utåt. Och även europeiska ledare inspireras av ”vinden från öster”, som Ungerns premiärminister Orban kallar den. Han har lovat att göra Ungern till en illiberal demokrati, och den nya polska regeringen försöker göra detsamma.

Den starke mannen står inte nödvändigtvis för en specifik ideologi, ideologin är att han är stor och stark och vill ta hand om oss. Därför betonar han ofta traditionella värderingar och oroar sig mycket för faror utifrån, invandrare eller kapitalister. Men han är intolerant mot all pluralism och maktdelning, som fria medier, oberoende domstolar och politisk opposition. Det är vad Frankrikes Front National syftar på när de lovar att bygga ”en muskulär stat” som vågar agera.

Det blir en slags ultrakonservatism, men som aldrig respekterar evolutionärt framvuxna institutioner, utan tvärtom betonar modet att agera där demokratiska ledare tvekar av respekt för konstitutionalism och individuella rättigheter. Problem beror inte på att världen är komplex, utan på att ledarna är fega och käbblar.

Den peruanske författaren Mario Vargas Llosa har sett den latinamerikanske starke mannen på nära håll, från Perón till Chávez. Han menar att sådana caudillos lånar friskt från både socialismen och fascismen, och de utmärks av karisman och attityden – en blandning mellan en Stålman och en clown.

Och då kommer man att tänka på Donald Trump, fastighetsmogulen som vill bli republikansk presidentkandidat. Många är osäkra på var de ska placera honom politiskt, för han angriper inte bara mexikaner och muslimer, utan även hedgefonder och frihandel. Hans stöd kommer från höger, vänster och från mittenväljare.

Men en forskare har funnit en gemensam nämnare bland hans väljare, och det har inte att göra med politik, utan med deras syn på barnuppfostran, och på könsroller, och på andra grupper. De är vad forskarna kallar ”auktoritära”, utan att använda det i pejorativt syfte. Barn ska sitta still och vara tysta, kvinnor ska vara kvinnor och folk ska skärpa sig. Och de beundrar styrka, en ledare som vågar säga som det är, som pekar med hela handen. En Trump, som sagt att han ska sätta kritiska tidningar på plats om han blir president, och som beundrar hur tuffa Kinas kommunister var mot demonstranterna på Himmelska Fridens Torg.

De auktoritära finns i alla grupper. När socialpsykologen Erich Fromm studerade vänsterväljare i Weimarrepubliken noterade han att många bar på auktoritära värderingar, och därför i orostider riskerade söka sig till den grupp som kunde tala detta språk tydligast – nationalsocialisterna.

I dag är det allt svårare att finna socioekonomiska förklaringar till framgången för populister och nationalister. Allt sedan Marx har vi tänkt att det är trasproletariatet som riskerar att fastna i de reaktionäras garn. Men sådana krafter får nu också stöd från de äldre och i städerna, även i socialgrupp 1. Därför talar flera forskare om att populisterna inte lockar globaliseringens objektiva förlorare, utan dess subjektiva förlorare – de vilkas attityder gör dem mest oroliga över komplexitet, ambivalens och det som spontant växer fram när människor får välja själva. Som Fromm och Vargas Llosa har påpekat handlar det om en flykt från friheten, från känslan av oro, osäkerhet och ensamhet, och viljan att ingå i något tryggt, gemensamt och entydigt. Där man sjunger nationalsången precis som man alltid gjort.

Det är inte de som är mest arga – det är de som är mest rädda.

Och det kanske inte är så konstigt att många är rädda. I generationer har politiker tagit äran för allt som har gått bra, och skyllt allt dåligt på en farlig omvärld. De har utmålat individen som svag och som ett lätt byte för marknader och utlänningar om de inte skyddas av starka män och kvinnor.

Sedan har politikerna visat att de inte var så duktiga på att skydda, att världen var för komplex för att styras upp. Det får tyvärr inte människan att omvärdera sin självbild, eller sitt behov att bli uppstyrd. Det får henne att ropa efter en ännu starkare Stålman och en ännu mer pajasmässig clown.

Ingen har någonsin förklarat för de rädda att allt som de nu vill skydda mot osäkerhet och öppenhet har skapats av vilda experiment – i osäkerhet och öppenhet.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".