Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
P1:s veckomagasin som ger er den kompletta tidningslösa söndagsmorgonen.

Johan Norberg: Om EU och bristen på legitimitet

Publicerat tisdag 21 juni 2016 kl 11.51
Johan Norberg: Om EU och bristen på legitimitet
(4:44 min)
Johan Norberg
Johan Norberg Foto: Nathalie Besèr/SR

Läs Johan Norbergs krönika här:

Jag heter Johan Norberg.

Nej, det här handlar inte om ekonomi eller om handelspolitik, eller om gränsöverskridande samarbete, säger de flesta britter jag har träffat den sista tiden. Det handlar om att vi inte litar på politikerna. Inte alls.

Jag förstår det.

Det finns faktiskt en förening för oss som är besvikna på politikerna. Vi kallar oss ”mänskligheten” och vi har regelbundna möten – efter varje arbetsdag, i alla barer, i alla länder.

Det finns ett skäl till att det finns en sådan överväldigande misstro. Allt för ofta har politiker och tjänstemän, särskilt på EU-nivå, betraktat väljarna mest som ett rundningsmärke. Jean-Claude Juncker, Europakommissionens ordförande, förklarade en gång hur EU arbetar, och jag citerar:

”Vi bestämmer någonting, låter det ligga ett tag och väntar och ser vad som händer. Om ingen protesterar, av det enkla skälet att de flesta inte vet vad som har blivit beslutat, så fortsätter vi, steg för steg, tills det inte finns någon återvändo.” Slut citat.

Och Juncker har senare berättat att EU:s impopulära ekonomiska politik, med bailouts och kontroll av olika länders finanspolitik, bör slås fast i vad han kallar ”mörka, hemliga rum”.             

När väljarna protesterar har de ändå inte mycket för det. När det irländska folket sade nej till Nicefördraget i juni 2001 deklarerade dåvarande ordföranden i Europeiska Rådet, Göran Persson, att han såg fram emot att Irland ändå inom kort skulle acceptera fördraget. Irländarna fick rösta igen, tills de sade ja.

När fransmännen och holländarna röstade nej till EU:s nya konstitution 2005, modifierades den, döptes om till Lissabonfördraget och drevs igenom utan att de fick rösta om det. Det irländska folket sade nej igen, och fick rösta en gång till, tills det blev ja.

Sällan har man väl sett en så storskalig illustration av Bertold Brechts gamla bild att regeringen vill upplösa folket och välja ett nytt. Om väljarna får höra att det inte spelar någon roll hur de än röstar är det väl inte konstigt om de till slut röstar i affekt.

Det må vara ett självskadebeteende, och det ger bara mer makt till ett nationellt etablissemang de hatar, men vad som helst för att få känna att det är på riktigt, för att visa att man fått nog.

EU är som en cykel, sade etablissemanget, och den måste fortsätta rulla för att inte falla omkull. Det var en metafor som måste ha myntats av någon som aldrig har cyklat, för vi som gör det vet att det går alldeles utmärkt att bromsa, stanna och till och med cykla åt andra hållet. En cykel som inte fungerar så bör nog lämnas in på reparation.

Men det blev tankemodellen som rättfärdigade att varje EU-kris möttes med mer EU-centralisering. Eliterna oroade sig för ett bristande folkligt intresse därför att fred, frihandel och stabilisering av nya demokratier var lite för abstrakt, de ville därför ta på sig allt fler uppgifter, som skulle visa konkret, positiv skillnad i medborgarnas vardag. Så de började ägna sig åt socialpolitik, konsumentskydd, folkhälsa, utbildningspolitik, arbetstider och arbetsrätt och reklamkampanjer för toskansk olivolja och holländska tulpaner – samt en gemensam valuta, förstås, som skulle skapa harmoni och evig tillväxt. Det är sånt som krävs om folket skulle resa statyer av oss på torgen, som en europeisk statsman uttryckte det.

Men det fördjupade paradoxalt nog den demokratiska krisen, eftersom politikerna uppfattades som fjärran och det fortfarande inte fanns någon gemensam arena för debatt om dessa frågor. EU började ägna sig åt vardagsfrågor, utan att ha demokratisk legitimitet för det. Länder, som tidigare ömsesidigt gynnats av samarbetet, drogs in i en kamp om resurser. Partners blev rivaler om vem som skulle få tvinga på vem sina preferenser och vem som skulle få stoppa händerna i de andras plånböcker.

För nästan två decennier sedan varnade den brittiske historikern Timothy Garton Ash att det här är ett huvudlöst risktagande med hela EU-projektet. Om EU anser att blott fred och frihandel är lite för enkelt och vill göra allt mer, riskerar de att till slut göra sånt som skapar en folklig motreaktion – och undergräver även freden och frihandeln.

Om de insisterade på att cykla vidare, varnade han, utan att se sig för och utan att någonsin bromsa, riskerade de till slut att cykla över ett stup.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min spellista".