Fot0: SR
Ulrika Knutsson

Krönikör Ulrika Knutson: Källkritikens medeltida anor

5:16 min

Här kan du läsa Ulrika Knutsons krönika

  Jag heter Ulrika Knutson. Lögnen är det nya svarta. I alla fall för oss här i post-sanningens tidevarv med alternativa fakta. Alla som inte blåljuger ropar högt på källkritik. Det är vackert så. Men det är märkligt, vi lever alltså i den yttersta moderniteten, vetenskapens laserknivar blixtrar, och samtidigt frodas groteska fördomar. Är det så att utvecklingen går både framåt och bakåt samtidigt. Kanske står vi och stampar?

  En sak kan vi lära av historien, källkritik är alltid en bristvara, och alltid rätt. Medeltidens munkar visste det bättre än de flesta. För goda medeltidshistoriker, som professor Eva Österberg, är det en självklarhet, men vi andra kan behöva lära oss lite mer av munkarna. Eva Österberg kom nyligen med en bok, De små då - perspektiv på barn i historien. Det är ett stort, spännande ämne. I åtminstone femtio år har historikerna bråkat om föräldrar förr i världen älskade sina barn lika mycket som vi. Den franske historikern Philippe Ariès menade att människor förr hade en kärvare syn på barn. Barn betraktades som små vuxna, fast dummare. Och eftersom barnadödligheten var så hög, orkade inte föräldrar fästa sig vid barnen förrän de blev äldre.

 Trams, tycker Eva Österberg, och många med henne. Ariès har använt fel källor. Om han hade läst gamla lagtexter och mirakelböcker i stället, så hade han sett att föräldrar älskade barnen minst lika mycket förr i världen.

   I mirakelböckerna kommer man medeltidens människor  nära. Här är sjuåriga Helena från Åbo som i tio dagar irrar omkring skogarna, bland ”björnar, vargar och ormar, och gossen Holmsten som hamnar på ett isflak under vinterfiske. Eller tvåårige lille Bo i Klåstad by utanför Vadstena, som sväljer ”ett stort stycke av ett järnspett”! Mor och far ber i sin nöd till olika helgon, och blir hjälpta! Det kanske de inte alltid blev, men när mirakel inträffade så hamnade de i mirakelböckerna.

  Himlen hade sin egen hierarki. Varenda by hade sitt helgon, som den lokala prästen försökte nominera till ett topp-jobb ovan där.

Det var Påven som gallrade, och den processen var sträng. Mirakelböckerna kan ses som de blivande helgonens värdefulla cv:n. Där upptecknades allt som gav poäng i Vatikanen.

  Underverket var viktigt, men räckte inte. Vem som helst kunde ljuga ihop ett mirakel. Utgången hängde på vittnena, precis som i en vanlig domstol. Det var stränga förhör, och vittnena granskades noga. Vem säger vad, med vilken trovärdighet? Varför berättas detta? Är vittnet mutat? Drog han fördel av att vittna? Hade han sett miraklet själv, eller byggde han på andrahandsuppgifter?

   Eva Österberg påminner om att självsuggestionens makt är stor. Alla trodde på mirakel, och om man hittade på så gjorde man det ju för en god sak. Det skadade väl ingen att befrämja helgonkulten? När jag läste det hajade jag till. De var kloka kardinalerna, vita lögner tjänar inte ett gott syfte. Hur ofta småljuger vi inte, eller bättrar på, för att framhålla det goda i vår sak?

  Det var mogna och myndiga män och kvinnor som hördes om miraklerna, och de talade under ed. Det var viktigt, skriver Österberg. Blev man allmänt sedd som lögnhals var det kört i lokalsamhället. Det sociala kapitalet var sårbart i en i huvudsak muntlig folkkultur.

  Det är också intressant. Vi lever i en utvecklad skrift- och bildkultur, och det har aldrig varit lättare att ljuga än nu. Det verkar som om vi har en hel del att lära av medeltidens skrockfulla medborgare. Visst trodde de på både helgons och jävlars makt, men de trodde inte blint. De trodde skeptiskt. Och alternativa fakta hade de slängt på dyngstacken direkt.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista