Krönikör Johan Norberg om den bristande respekten för fakta

5:05 min

Här kan du läsa Johan Norbergs krönika

I George Orwells roman 1984 deklarerar Winston Smith trotsigt att “Frihet är friheten att säga att två plus två är fyra. Om det är givet följer allt annat av det.”

Jag kommer ihåg att när jag läste detta kunde mitt tonåriga anarkistjag inte för sitt liv förstå vad som var så djupsinnigt. Frihet borde väl vara rätten att sätta sig på tvärs, att säga att frihet är friheten att säga att två plus två är fem? Om DET är givet följer allt annat av det.

Men jag har börjat förstå Orwell efter att ha läst Peter Pomerantsevs bok Ingenting är sant och allting är möjligt, om hur Putinregimen avtrubbar ryssarna med så många Potemkindokusåpakulisser att ingen längre orkar fundera över vad som är sant och falskt. Och efter att ha sett hur Trumpadministrationen uppenbarligen använder den varningen som en bruksanvisning. Och, efter att jag för femtielfte gången lade fram statistik på sociala medier, som det är lätt att försöka falsifiera, men i stället möttes med automatiska ”jag håller inte med” och ”det där är bara PK-lögner”!

Orwell fick idén att skriva den dystopi som först skulle heta The Last Man in Europe 1944, i samband med att han läste den österrikiske tänkaren Friedrich Hayeks bok Vägen till träldom. Hayek försökte där, mitt under brinnande krig, förklara demokratins undergång i länder som Tyskland och Italien. I denna klassiska analys av den nationella diktaturen finns ett kapitel med rubriken ”Sanningens död”.

Hayek beskrev där att en förutsättning för förtrycket var att själva känslan och respekten för sanning hade pulvriserats. Propaganda pumpade ut allt som stärkte makten, oavsett om det var sant eller ej. Medborgarna skulle vänja sig att inte fråga efter ett påståendes sanningshalt, utan efter vem som sade det och vem det gynnar.

Hayeks och Orwells poäng var att upplysningens tro på en objektiv verklighet är totalitarismens farligaste fiende. Om vi genom sinnesupplevelser tolkade av logikens lagar kan lära oss något om världen kan vi resonera oss fram till en gemensam faktagrund oavsett vad vi tycker i övrigt, och vi har ett rättesnöre som despoters och demagogers påståenden kan prövas mot.

I ett samhälle där sanningen är vadhelst makten säger att den är, är konstaterandet att två plus två alltid är fyra ett revolutionärt slagord.

Om vi får för oss att det inte finns någon sanning, eller att det är omöjligt att ta reda på hur det egentligen är, ja, då finns sanningen bara i betraktarens öga. Då finns det bara olika sätt att se på världen. Då är frågan inte längre om ett påstående är med verkligheten överensstämmande, utan frågan blir: vems sida är du på, egentligen?

Hayek menade att nationalsocialismen kunde segra så snabbt för att socialismen redan hade underminerat tron på objektivitet. När folket övertygats om att det bara fanns motsatta perspektiv och motsatta intressen återstod bara frågan vilken grupp man skulle identifiera sig med. Då gick det snabbt från att det bara fanns en borgerlig sanning och en proletär sanning, till att det fanns en tysk sanning – och en judisk.

Även i vår tid kom utmaningen först från vänster. Postmodernismens filosofer förnekade att våra antaganden har någon relation till verkligheten. Det finns bara olika berättelser som slåss om dominans. För många var det ett sätt att kämpa för minoritetsgrupper och kulturer som trängts undan av en eurocentrisk världsbild. Men de gjorde det inte genom att korrigera eller fördjupa den världsbilden, utan genom att påstå att alla våra världsbilder bara är prat, eller i bästa fall poesi. Som postmodernisten Jacques Derrida förklarade har inte heller dekonstruktionen av allt detta ”någon mening eller några anspråk, utom radikalisering”.

De nya etno-nationalisterna och nyfascisterna instämmer. Det finns inga sanningar, bara olika grupper med olika perspektiv, och då måste också de vita organisera sig och slåss för sina perspektiv.

Jaså, du har fakta, nåväl, jag har alternativa fakta. När det inte finns sant och falskt, finns bara vän och fiende. Och då är två plus två lika med vadhelst som gynnar de dina. Utan en mödosamt uppbyggd kunskapsmassa att pröva det emot blir det lätt att tro vad som helst.

Som Orwell skriver om undersåtarna i 1984:

”De svalde helt enkelt allting och det de svalde orsakade dem ingen skada, för det lämnade inga rester, på samma sätt som ett frö passerar genom en fågels tarmsystem utan att smältas.”

“They simply swallowed everything, and what they swallowed did them no harm, because it left no residue behind, just as a grain of corn will pass undigested through the body of a bird.”

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista