Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
P1:s veckomagasin om Sverige och världen – politik och trender, satir och analyser.
Krönikören Katarina Barrling.
Krönikören Katarina Barrling. Foto: Olle Hägg/Sveriges Radio

Krönika av Katarina Barrling: "Inte AKB som varit otydlig"

5:12 min

Veckans krönikör Katarina Barrling om avgående moderatledaren Anna Kinberg Batras påstådda otydlighet. Läs krönikan här.

Krönika: Detta är en personlig betraktelse. Åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

 

Låt mig vara mycket tydlig. Det är inte framför allt Anna Kinberg Batra som varit otydlig. Hennes parti däremot, Moderaterna -dom har varit otydliga. För att då inte tala om otydligheten i Alliansen. De ideologiska motsättningar som finns inom Moderaterna är ingenting, jämfört med dem inom Alliansen. Inte konstigt att det blir otydligt.

Man vet knappt var man skall börja.

Men ta Decemberöverenskommelsen, en skapelse som Kinberg Batra ärvde av dess andlige fader Fredrik Reinfeldt. En perfekt konstruktion. För ritbordet. Men litet svår att förklara, och högst impopulär hos många av de moderater som inte satt med vid ritbordet. Förlåt, förhandlingsbordet. Kinberg Batra fick arbeta rejält med att förklara den saliggörande kraften i en uppgörelse som minimerade borgerlighetens inflytande – och maximerade vänsterns.

Att först argumentera sig blå för DÖ som den enda vägens politik, för att sen tvärvända. För att sen ändå fortsätta uppträda i DÖ:s anda. Med tillkännagivanden som kraftfullt oppositionsmedel. En så kallad utmaning. I alla fall om man vill framstå som opposition.

Och så svängningarna vad gäller förhållandet till Sverigedemokraterna. Först oberörbara, sedan inte alldeles oberörbara, men ändå oberörbara på något sätt. En otydlighet som är en direkt följd av de kategoriska utfästelser som Kinberg Batra också fick i knäet av sin företrädare. Och av Alliansen.

När hon försökt förklara vad hon vill göra, har hon dessutom varit dödsföraktande nog att inte bara säga att hon vill se en alliansregering … I stället har hon givit ingående – tydliga till och med – beskrivningar av hur hon vill följa riksdagens arbetsprocedurer. Ett politiskt självmordsprojekt i en tid där de politiska budskapen förväntas vara endimensionella och utgå från att människor inte kan tänka.

Hennes belackare kan förstås kritisera henne för att hon inte satte ned foten från början, i stället för att krångla med decemberöverenskommelser. Att hon inte sade: nej nu struntar jag i vad Reinfeldt sade. Nu bestämmer jag. Brutit med Alliansen rentav? Det hade varit ett budskap som inte kräver någon större kommunikationsförmåga för att framstå som tydligt. Men Kinberg Batra är inte den typen av politiker. Hon är ingen fadermördare, snarare en lojal arvtagare. Vilket Moderaterna rimligen visste när de valde henne. Det var trots allt de som valde henne.

Moderaterna har en kluven inställning till sina företrädare. Å ena sidan vill man ha en Gösta Bohman, en Carl Bildt eller en Fredrik Reinfeldt. Påfåglar som glänser, om än på kanslisvenska.

Men partiet har också en annan hjältefigur. En typ som är mer i samklang med den moderata kulturen, en kultur som är kollektivistisk och som kräver lydnad och underordning. Men som det inte talas lika högt om.

Den hjälten är den som tar på sig omöjliga uppdrag. Den som åker till torgmöten dit ingen kommer. Där det regnar. Där budskapet är svårt att framföra, men ändå framförs.

Ja. Just det. Anna Kinberg Batra i ett nötskal. Och hennes uppdrag var så omöjligt att hennes partiledarskap inte ens fick prövas i ett riksdagsval. Avsättandet av henne är ännu en triumf för sifokratin.

Moderaternas problem är inte enkla. De är sammansatta och strukturella. De bygger på en kombination av ideologiska motsättningar och oförmåga att ge utrymme för kritiska röster.

Men. Allt ljus riktades ändå mot personen Anna Kinberg Batra. Hennes otydlighet. Hon som tog på sig det omöjliga uppdraget. Hon som fick stå där ensam på torget. I regnet. Visst bär hon ett ansvar för att ingen kom och ville lyssna. Men att budskapet var så svårt att framföra. Och att det regnar. Det är faktiskt Moderaternas ansvar. Och Alliansens. För att vara mycket tydlig.

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".