Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
P1:s veckomagasin om Sverige och världen – politik och trender, satir och analyser.
Johan Norberg. Foto: Nathalie Besèr/Sveriges Radio
Johan Norberg. Foto: Nathalie Besèr/Sveriges Radio
Lyssna
(5:09 min)

Krönikör Johan Norberg: "Därför ville amerikanerna placera mej i en bastu"

Publicerat torsdag 14 september 2017 kl 17.43

Här kan du läsa hela krönikan:

Krönika: Detta är en personlig betraktelse. Åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

Jag heter Johan Norberg.

Och likt de flesta svenskar är jag tyst, stillsam och artig, vi gör inget väsen av oss. Som en utländsk journalist en gång noterade om de svenska tennisspelarna:

”Om de hade en bankett för svenskarna och någon skämtare flyttade bordsplaceringskorten mellan salladen och kaffet skulle inte ens släktingarna märka det.”

Just nu talas det väldigt mycket om vad som är svensk kultur. Och i jakten på det får vi inte försumma perspektivet utifrån.

Under flera veckors tid har jag haft ett amerikanskt filmteam med mig över allt, som har försökt begripa Sverige, för att sedan skildra det i en dokumentärfilm för amerikansk public service-TV. De har förstås inte något självklart tolkningsföreträde bara för att de kommer utifrån. De tyckte t ex att det var självklart att jag i en scen skulle prata om pensionssystemet med svenska pensionärer – i en bastu. För det är väl så ni svenskar umgås? 

Men ändå kan besökarens blick hjälpa oss att få syn på oss själva.

Mycket de observerade riktade in sig på det vardagliga. Det ständiga kaffedrickandet. Att vi inte pratar med varandra i hissen. Att de svenska storstäderna är närmast ängsligt trendiga i stil och mode. De kunde aldrig riktigt begripa den nordiska design där vi river och bygger bara för att få luft och ljus. Skämtet när de fick se min lägenhet var förstås ”snyggt, men när kommer möblerna?”.

Att vi har ett gemensamt nordiskt språk, men kan mer om amerikansk politik än dansk och norsk.

De beundrade jämlikheten. Både det faktum att många som drar barnvagn bär skägg, och att arbetarna på golvet inte bär något mindervärdeskomplex gentemot chefen. De ville skildra vår medelväg med privata vård- och skolalternativ i en offentligfinansierad sektor och häpnade över att den rödgröna regeringen nu vill avveckla den sektor som de inte bara såg som välfungerande, utan också som en tänkbar exportsuccé till länder som USA. 

Svenskars balans, eller snarare åtskillnad, mellan arbete och fritid förundrade dem överlag, särskilt som de själva enligt egen utsago blandar ihop allting i ”en enda stor livssmoothie”. Ja, de uttryckte sig så.

När filmteamet skulle förbereda projektet under sommaren var det svårt att få någon svensk att alls lyfta på luren. Sverige var stängt i nästan tre månader. Å andra sidan jobbar vi tydligen effektivt och samvetsgrant när vi väl jobbar. Till och med de där beryktade fikapauserna visade sig innehålla ett moment av arbete. Vi sitter där och småpratar medan vi pillar med kaffebrödet och sen plötsligt är alla överens om handlingsplanen, som genom ett trollslag.

Den svenska konsensuskulturen fascinerade dem stort. Det faktum att vi alltid försöker jämka oss samman, och sedan håller oss till det. Något som de spårade till frånvaron av feodalism i vår historia, och utländska ockupationsmakter. Vi är alla jämlika bönder, som styr oss själva, så länge vi håller ihop.

De såg det som en fantastisk reservoar för handlingskraft och konfliktlösning. Gång på gång har vi kunnat göra rätt tvära kast politiskt när situationen har krävt det och alla har ställt upp. Å andra sidan är det också det som gör att vi kan göra större misstag under längre tid än andra skulle göra.

Konsensuskulturen borgar för lojalitet i företag och myndigheter, men också för underkastelse. Vi är skoningslösa mot avvikare. Det senaste exemplet som fångade deras uppmärksamhet var hur Sverige på nolltid kunde gå från att vara världens öppnaste land till att stänga gränserna, och den enda som är beständigt är att både den som ville ha dagens politik i går, och den som vill ha gårdagens politik i dag, är fullkomligt galen och inte kan tas på allvar.

Det amerikanska filmteamet hade mycket att berätta om oss svenskar när vi ställde frågorna. Men kanske var det till slut just det som utmärkte oss mest. Våra frågor. Att vi är så upptagna av vad andra tycker om oss. I ett så litet land, så långt bort, blir den andres blick en bekräftelse på att vi finns, att vi är relevanta. Som den store resenären P J O’Rourke observerade är besökarens åsikter alltid intressanta, men på olika sätt.

”Vad tycker du om Australien?” frågar australiensarna. ”Har du kul i Italien?” frågar italienarna. ”När åker du hem?” frågar fransmännen. Men det är bara svenskarna som frågar utlänningen som varit i Sverige bara ett par dagar: ”Vilka är vi svenskar och vad håller vi på med?”

Mer om Krönikor

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".