Fot0: SR
Ulrika Knutsson

Krönikör Ulrika Knutson om österrikaren Stefan Zweig

5:13 min

Här kan du läsa hela Ulrika Knutsons krönika:

Krönika: Detta är en personlig betraktelse. Åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

Jag heter Ulrika Knutson.

"Döingar på permission" kallades de, med utsökt cynism, av Joseph Goebbels: flyktingarna från Europa. När snaran drogs åt 1933 bankade de på porten till Nya världen. Många var intellektuella tyskar, många var vänster, nästan alla var judar eller gifta med judar, som sökte en tillflykt i USA. Kultiverade berlinare och wienare som kände sig vilsna i kommersens paradis. Andra fann sig tillrätta.

  Hur kom det sig att Thomas Mann och hans barn, Hannah Arendt och dirigenten Bruno Walter klarade flykten, medan Brecht och Stefan Zweig for illa?

  Ämnet har behandlats både i film och böcker på senare år, bland annat i George Prochniks fascinerande bok Stefan Zweig vid världens ände.

  Ämnet är skrämmande aktuellt. Här citeras en av alla de luttrade tyskarna i Nya världen:

  "En flykting är något nytt och spännande, tio flyktingar är tråkiga och hundra flyktingar är ett hot."

  I historiens ljus är de hjältar, men de kände sig inte som hjältar. De borde göra sig så osynliga som möjligt. Tyskar var inte väl sedda, judar eller inte spelade ingen roll. Tala inte tyska högt på gator och torg! rådde flyktingarnas tidskrift Aufbau. Och om ni inte kan tala engelska, viska då tyst.

  Tänk er in i det. Vi har att göra med intellektuella människor, människor som vill formulera sig, diskutera högt i världen. Det är deras livsluft. De har flytt för rätten att få använda sin röst. Tala inte högt på gator och torg! Viska hellre.

  För österrikaren Stefan Zweig var det kanske språklösheten som knäckte honom. Utan Europas kultur var han halv. Han hade blivit utspydd av Hitlers Europa, som en främmande kropp. Men utan Europas kultur kunde han inte leva.

  På trettiotalet var han, vid sidan av Thomas Mann, den tyska litteraturens stora namn. Zweig var den mest omtyckte, för sina romantiska biografier över Marie Antoinette och Maria Stuart. Alla läste Zweig. Sedan slocknade hans stjärna tvärt.

  Idag är han mest känd för sina memoarer, Världen av igår, där han berättar om Europa före Hitler, före världskrigen. Trygghetens gyllene tidsålder. 

 Allt ändrades sommaren 1914 men skotten i Sarajevo rörde oss inte i ryggen, skriver Zweig. Han möter en gammal vinbonde, som belåtet konstaterar:

"En sådan här sommar har vi inte haft på länge. Står sig det här vädret får vi ett makalöst vin i år. Den här sommaren kommer folk att minnas!"

 Zweig var alltför nostalgisk. Hannah Arendt tyckte att Zweig bokstavligen var född igår, när han vägrade se massarbetslösheten i vitögat.

 Han är en märklig personlighet - ömsom charmknutte, ömsom offer för svår narcissism. Och förbluffande homosocial, även för sin tid. Var finns kvinnorna, han var ändå gift två gånger. Den enda kvinna han nämner med någon värme alls, är vår egen gute Tante, so gennante Ellen Key! Han träffar henne på en badstrand i Belgien och de pratar lite fredsfrågor.

  Däremot skryter han om sina erövringar, både bland flickor i Paris och gossar i Berlin. Men vännen Carl Zuckmeyer är skeptisk: "Zweig vördade kvinnor, men fysiskt undvek han dem. Bland män var han alltid stimulerande pratsam. Men höll avstånd."

  1941 sitter Zweig utanför New York och skriver i rasande fart om detta gamla Europa. Exilen kväljer honom. Han får ingen luft. Alla kräver något av honom.

  Pressen på honom ökar. Författarkollegor kräver aktivism. De vill att Zweig skall bekänna färg, att han skall tala kritiskt om Tyskland och uppmana USA till intervention. Han värjer sig, återkommande:

 - Jag är ingen politiker, jag är författare och ingenting annat!

 Går det an? När världen brinner? 

 Den 23 februari 1942 hittades Stefan Zweig och hans unga hustru Lotte döda i sin säng, efter att ha tagit Veronal. Han hade dött först, hon måste ha lagt sig bredvid honom. Enligt vittnen "såg hon förälskad ut".

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".