Foto: SR
Johan Norberg om ekonomisk utveckling

Krönika av Johan Norberg

5:10 min

Här kan du läsa hela krönikan:

Jag heter Johan Norberg.

Och jag noterar att det håller på att mörkna i vårt universum, i alla fall i Alfa- och Deltakvadranterna. Det är nämligen den känslan man får i den bejublade sjätte Star Trek-serien Discovery.

Den sjätte, ja. Det är i sig anmärkningsvärt. Det är mer än 50 år sedan denna lätt nördiga rymdsaga först dömdes ut av TV-tittare och kritiker, och ändå lever Star Trek vidare i bästa välmåga, och attraherar ständigt nya generationer av devota fans.

För Gene Roddenberrys serie hade något unikt: hopp om framtiden. Det här var inte science fiction om robotar eller rymdimperier som vill förslava mänskligheten, eller om världen efter den stora katastrofen.

Roddenberrys hjältar var upptäcktsresande, som med teknikens bistånd djärvt begav sig dit där ingen tidigare varit för att upptäcka nytt liv, utforska, lära sig och öppna intergalaktiska handelsvägar.

Och de gjorde det i en mer upplyst framtid som såg bortom trivialiteter som vår nästas ursprung, hudfärg och eventuella spetsiga öron. På rymdskeppet Enterprises kommandobrygga placerades 1966 bl a en japan – ett kvartssekel efter Pearl Harbour, en ryss – under kalla kriget – och en kvinnlig svart kommunikationsofficer – när rasmotsättningarna i USA var som störst.

Men efter åtta avsnitt av den nya Star Trek-serien Discovery står det klart att framtiden…inte längre är vad den brukade vara.

Mänskligheten står nu under attack, och slåss för överlevnad. I Gene Roddenberrys värld var utomjordingar vänner som du ännu inte känner. I Discovery är de ett potentiellt dödligt hot, och du gör nog bäst i att skjuta först.

”Varför krigar vi?” utbrister en skräckslagen besättningsmedlem, ”Vi är upptäcktsresande, inte soldater”, bara sekunder innan en explosion sliter ut honom i den kalla, öde rymden. 

På kommandobryggan råder ingen familjär stämning, utan svåra spänningar, med en huvudperson som tjänstgör för att undkomma ett livstidsstraff för myteri och en lätt instabil kapten med arsenalen full av illegala stridsmedel.

Häpna Star Trek-fans debatterar nu med varandra om vad det är de tittar på varje vecka: Det är väldigt bra, men är det Star Trek?

Nej, inte riktigt. Om en konservativ är en liberal som blivit rånad, som det ibland heter, så är Discovery en Star Trek som har blivit rånad av Trump, Brexit, Putin, Ukraina, Syrien, terrorism och populism.

Det säger något om djupet av vår tids pessimism att den till och med har ätit sig in i Gene Roddenberrys skapelse. Konsten speglar väl alltid sin tid. Det är bara det att vi har varit med om så mycket värre tider förr. Som till exempel Roddenberrys 1960-tal – med raskravaller, presidentmord, Vietnamkrig, och hotet om omedelbart förestående nukleär apokalyps. Han skildrade inte sin tid, utan visade vilken potential som fanns i den.

Det är för tidigt att säga efter åtta avsnitt, men kanske kan Discovery ändå bli den Star Trek vår tid behöver. Det är trots allt fel att blanda ihop optimism med föreställningen om linjära, automatiska framsteg – det är en missuppfattning som gör att man tolkar varje bakslag som att optimismen falsifierats. Det mänskliga framsteget har aldrig sett ut så. Det verkar genom experiment och lösningar, följda av misslyckanden och bakslag, och sen anpassningar och nya problemlösningar. Och så nya hot, och så vidare.

Optimismen består i att det mänskliga förnuftet är unikt skickligt på dessa anpassningar, så att vi skapar lite mer än vi förstör varje år och ackumulerat under ett par hundra år gör det hela skillnaden mellan misär och civilisation.  

Statiska framtidsvisioner är orealistiska, men vad värre är, de är sövande tråkiga. Det är därför de klassiska utopisterna är så ointressanta. Den medryckande framtidsoptimismen är den som skildrar en dynamisk, öppen framtid, där vi inte har alla svar, men där vi fortsätter att fråga och svara.

Det är det här behovet den lite smutsiga Discovery tillfredsställer. Serien handlar om hur vi håller modet uppe i en värld som inte är perfekt, och aldrig blir det. Den skildrar inte en färdig värld, utan en som fortsätter att växa. Den ställer frågan hur vi fortsätter att ta oss framåt efter att vi har fått på käften.

Mänskligheten har trots allt inte kommit så här långt för att vi aldrig har blivit nedslagna, utan för att vi har rest oss upp varje gång.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".