Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
P1:s veckomagasin om Sverige och världen – politik och trender, satir och analyser.
Krönikören Katarina Barrling. Foto: Olle Hägg
Lyssna
5:00 min

Krönika av Katarina Barrling

Publicerat lördag 18 november 2017 kl 15.13

Här kan du läsa hela krönikan.

Krönika: Detta är en personlig betraktelse. Åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

Jag heter Katarina Barrling.

Vad beror populismens frammarsch på? Etablissemanget kliar sig förbryllat i huvudet och frågar: Populister överallt. Hur kunde det bli så här?

Många förklaringar framförs: globaliseringen, nyliberalismen, nationalismen, högerextremismen, vänsterextremismen. Och så folket då. Folket är okunnigt. Folket är känslostyrt. Folket är osofistikerat. Och till råga på allt kan folket numera göra sin röst hörd på internet.

Sammansatta fenomen kräver sammansatta förklaringar. Men. När de etablerade politiska aktörerna försöker förklara populismen, så glömmer de lätt en förklaringshypotes: sig själva. Att det är de själva som väckt populismen ur idet.

Men en som faktiskt förklarar populismen på detta sätt är Cas Mudde, professor med populism som forskningsområde. Mudde menar att populismen är en reaktion på en politik som säger till folket: Överlåt ni dessa komplicerade frågor åt oss, de är alltför svåra och viktiga för att ni ska få ta hand om dem.

Ett aktuellt svenskt exempel finner vi i SVT:s dokumentär om svensk migrationspolitik, Tvärvändningen. Den beskrivning ledande politiker ger där, skvallrar om en uppenbar misstro mot folkets omdöme. Att öppet redovisa den kunskap man satt inne med, skulle ha gagnat mörka krafter, menar makthavarna. Säkrast då att undanhålla folket denna kunskap.

För att förstå mekanismerna behöver vi se till vår tids dubbla demokratiideal. Å ena sidan idén om folkstyre. Å andra sidan övertygelsen om att folkstyret måste tyglas – av vissa fri- och rättigheter till exempel. 99 procent av folket skall inte kunna fatta beslut om att äta upp den sista procenten. Detta tyglade folkstyre brukar benämnas liberal demokrati. Det ”liberala” har alltså inget med gamla folkpartister att göra, utan handlar om att undvika majoritetsförtryck.

Balansgången är inte alltid så lätt i praktiken, det skall erkännas. Men den etablerade makten har fattat beslut efter beslut som begränsat folkstyret. Till exempel har mer och mer makt överförts till överstatliga organisationer, domstolar och centralbanker. Även anslutningen till olika internationella konventioner begränsar folksuveräniteten.

Populisterna, å andra sidan, fäster i sin avvägning större vikt vid folkstyret än vad etablissemanget gör, och reagerar därför på folkstyrets alltmer beskurna utrymme. De vill återerövra den makt som tagits från folket. Och i den process av polarisering som följer, framstår etablissemanget som mer och mer skeptiskt till folkstyret, och populisterna som mer och mer skeptiska till de liberala värdena.

Med de vida definitioner av populism som tillämpas framstår populismen dessutom som större än den egentligen är. Bara det att jag uttalar mig på det här viset om etablissemanget gör att jag kan misstänkas för att gå populismens ärenden. En återkommande del i den uppsjö definitioner som finns av populism, är nämligen idén om en avgrundsklyfta mellan det rena folket och det korrupta Etablissemanget.

Men att kritisera makten. Eller se att det finns ett etablissemang med vissa gemensamma intressen. Det behöver faktiskt inte vara populism. Det kan helt enkelt vara sund skepsis. Och till och med en av de mest liberala institutioner som den liberala demokratin har – maktdelningen – bygger ytterst på idén att makt korrumperar, och därför bör balanseras av motmakt.

Sedan saknas det heller inte skäl att kritisera dem som burit makten: Irakkrig, Eurokris, finanskris, migrationskris. Bland annat. Oavsett ideologisk uppfattning, ser vi rader av missgrepp, vars konsekvenser folket får leva med för lång tid framöver. Att de politiska aktörer som bär ansvaret, samtidigt anklagar folket för att sakna omdöme, kan framstå som väl magstarkt. Och det finns en risk att anklagelseakterna mot populismen helt enkelt framstår som ett sätt att förneka sitt eget ansvar. Den tanken skulle etablissemanget kunna pröva. I alla fall om de vill förstå varifrån alla populister kommer.

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".