Fot0: SR
Ulrika Knutsson

Krönikör Ulrika Knutson: "Mediecheferna tappar omdömet"

5:12 min

Jag heter Ulrika Knutson. Men, vad gör väl namnet? "Det som ros vi kallar, med annat namn dock lika ljuvligt doftar!" säger Julia till Romeo i den berömda balkongscenen.

Krönika: Detta är en personlig betraktelse. Åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

Helst vill jag inte störa dem just nu, när de är som  kärast och rarast mot varandra. Har ni hört vad Romeo säger? "Två stjärnor av de klaraste på himlen har fått förfall - bett hennes ögon tindra, tills de kommer åter." Vad sägs om det? Romeo kan inte stava till trakasseri.

Men det måste vi kunna, och det är där Namnet kommer in.

Ska vi publicera namn på misstänkta trakassörer, eller inte? Pressens etiska regler säger att vi ska vara restriktiva. Avstå från namnpublicering om inte uppenbart allmänintresse föreligger. Men var går gränsen mellan allmänintresse och vanlig nyfikenhet? I vår tid är det  lättare att stilla nyfikenheten än förr. Tidningen eller etermedia pratar om Programledaren eller Profilen, medan namnet bara finns en knapptryckning bort, på Flashback. Alla "vet" ju redan. Då kan väl medierna också publicera?

Varför? Själv är jag inte säker. Det är svåra beslut.  Sociala medier är något fantastiskt, men där finns varken redaktörer eller ansvarig utgivare. Sociala medier är vi själva och våra spekulationer. Infallen kommer blixtsnabbt och tungan löper, precis som vid brunnen i den medeltida byn.

Traditionella medier, med redaktörer och ansvarig utgivare, har som uppgift att tänka efter innan tungan löper iväg och publicerar. Texten ska passera flera ögon innan den möter läsaren. Den lilla trögheten ska vi vara rädda om.

Vad gör väl namnet? Skulle Metoo-kampanjen alls ha blivit så mäktig utan åtminstone några namns nämnande? Det är inte alls säkert. Metoo-kampanjens otroliga genomslagskraft bygger på en speciell sammansmältning av sociala och traditionella medier. Rörelsen har startat på sociala medier, i ivriga samtal med personliga vittnesmål om övergrepp. Har han varit på dig också? Mej med! Det bästa med en sådan kedja är att den krossar skammen. Det sämsta är att också svaga länkar finns med. Överrifter, enstaka lögner. Men den stora bilden är sann. När vittnesmålen blivit tillräckligt många och bildat ett mönster når de traditionella medier, och skapar rubriker, kanske rentav historia.

Metoo är mitt i malströmmen. Allt skakar nu. Kanske inte så konstigt att många mediecheferna tappar omdömet. Det gäller även Sveriges Radio. Ensamt bland de stora medieföretagen går Ekot ut och namnger Kulturprofilen som i dagarna skakar både den kulturella ankdammen och Svenska Akademien. Det är talande att radions egna redaktioner inte är eniga om hur man bör göra här. Frågan är om ublic service ens ska sträva efter att vara först på bollen? Lite tröghet, om jag får be.

Även Aftonbladet skakar. Ett mediehus som haft en grabbig aura i hundratals år. På Lars Johan Hiertas 1800-tal gick man rakt på person. Åsiktsfiender strimlades som purjolök och namn drogs i smutsen. I början av nittonhundratalet hängdes minsta äppelpallare ut i tidningen, med namn och adress. Till slut tröttnade läsarna, och hotade med bojkott. Det var då de pressetiska reglerna såg dagens ljus. Lite eftertankens tröghet, som även dagens Aftonbladet behöver.

Chefredaktören Sofia Olsson Olsén har under uppseendeväckande former stoppat det interna Dokumentet.2, med vittnesmål om sexuella trakasserier inom företaget. Samtidigt har hon sparkat Staffan Heimerson som fristående kolumnist, efter att han i yviga ordalag kallat #Metoo för häxprocess och pornografiska bekännelser. Den frejdige Heimerson gav gubbigheten ett rosigt ansikte. Störtkorkat, om ni frågar mig. Men skäl för avsked? Knappast. Om inte yttrandefriheten tål en sexistisk gubbe i kören av rasande amazoner, var hamnar vi då?

Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista