Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
P1:s veckomagasin om Sverige och världen – politik och trender, satir och analyser.
Ungeför två timmar tar det för flickorna att bära ner veden, som väger mer än de själva.
1 av 6
Ungeför två timmar tar det för flickorna att bära ner veden, som väger mer än de själva. Foto: Filip Kotsambouikidis/Sveriges Radio
Från vänster: Widnesh Anbese, 14, Tamenesh Fekedu, 12, och Birknesh Tinkato, 12.
2 av 6
Från vänster: Widnesh Anbese, 14, Tamenesh Fekedu, 12, och Birknesh Tinkato, 12. Foto: Filip Kotsambouikidis/Sveriges Radio
Ashinai, Widnesh och Birknesh knyter ihop veden.
3 av 6
Ashinai, Widnesh och Birknesh knyter ihop veden. Foto: Filip Kotsambouikidis/Sveriges Radio
Birknesh och Tamenesh
4 av 6
Birknesh och Tamenesh på väg hem från berget. Foto: Filip Kotsambouikidis/Sveriges Radio
Gizachew Aykas organisation jobbar med att befria barnarbetare.
5 av 6
Gizachew Aykas organisation jobbar med att befria barnarbetare. Foto: Filip Kotsambouikidis/Sveriges Radio
Ashinai Gwanga har jobbat som vävare sedan han var 11 år.
6 av 6
Ashinai Gwanga har jobbat som vävare sedan han var 11 år. Foto: Filip Kotsambouikidis/Sveriges Radio

Barnarbetarna på Entotoberget

10 min

I Etiopien minskar andelen barnarbetare. Men varför fortsätter regionen Gamo Gofa skicka sina barn till huvudstaden för att arbeta, år efter år?

Klockan är fem på morgonen i Etiopiens huvudstad Addis Abeba och staden vaknar till ortodoxa kyrkans böneutrop.

Vid foten av Entotoberget i utkanten av staden har några flickor i tolvårsåldern redan påbörjat sin promenad uppför sluttningen.

De går i grupp, det är säkrare så, och ungefär två timmar senare har flickorna kommit upp till toppen där den statligt ägda eukalyptusskogen breder ut sig, och där, på 3000 meters höjd, börjar de arbeta.

– När man kommer upp här är det väldigt kallt, det går knappt att använda händerna, säger 14-åriga Widnesh Anbese.

Tillsammans med tolvåriga Tamenesh Fekedu och Brknesh Tinkato, börjar de sopa marken mellan de gamla eukalyptusträden för att få ihop löv och grenar, och så plockar de ved. Ungefär 50 000 personer samlar ved här uppe, en betydande andel är barn, men ingen vet exakt hur många.

– Det är enkelt. Jag samlar löven och veden, sen knyter jag ihop allt, så jag kan bära ner det, säger Tamenesh.

Det är ett enkelt jobb, men det är oerhört tungt. Vedknytena väger mer än flickorna själva, kanske 40 kilo. Nere i stan säljs sedan veden för mellan 30-40 birr, drygt 10 kronor – pengar som flickorna inte får behålla.

Widnesh, Tamenesh och Birknesh har en sak gemensamt, de kommer alla från fattiga förhållanden i södra Etiopien, och skickades av sina föräldrar till huvudstaden för att bo hos släktingar.

– Min mamma skickade mig till Addis för att bo med min farmor, och lovade att jag skulle gå i skolan, lära mig språket och få erfarenhet, säger Tamenesh.

Men det blev ingen skola när Tamenesh kom till Addis. I tre år, sedan hon var nio, har hon i stället skickats för att hämta ved på berget. Jämngamla Birknesh har också hon jobbat här i tre år, och Widnesh i ett.

Området flickorna kommer ifrån heter Gamo Gofa, en region med en lång tradition av att skicka sina barn till Addis Abeba. Flickorna hamnar här på Entotoberget, och pojkarna får väva.

Nere i Addis pågår en gudstjänst hos den kristna hjälporganisationen Bright Star. De har länge försökt stoppa migrationen från Gamo Gofa, säger grundaren Gizachew Ayka.

– Hundratusentals barn har tvingats till Addis Abeba genom åren, säger Gizachew Ayka. De har inte bara tagits från samma område i söder, utan de kommer också till exakt samma område här i Addis Abeba, säger han.

– Det enda de gör är att bära ved eller väva. Det är en tradition som går långt tillbaka i tiden. Till och med regeringen har försöka stoppa det här, men fortfarande fortsätter barn skickas från Gamo Gofa, säger Gizachew Ayka.

Bright Stars lokaler ligger i det som en gång var det första sjukhuset i Etiopien. Det är en historisk byggnad, mer än 120 år gammal, berättar Gizachew. Det är här det gamla Addis låg, här finns det gamla palatset, kyrkan, teatern och domstolen.

I dag har Addis över tre miljoner invånare, och husbyggen ser ut att pågå överallt. Kinesiska investeringar och stora offentliga satsningar har gjort att ekonomin vuxit med i snitt 10 procent per år de senaste tio åren, och regeringen säger att man satsar var fjärde ny krona i statsbudgeten på utbildningsväsendet.

Samtidigt har lagstiftningen mot barnarbete skärpts: enligt världsbanken var andelen barnarbetare mellan 7-14 år 56 procent år 2005 – sex år senare hade den siffran mer än halverats, och även ILO drar slutsatsen att barnarbetet minskat de senaste åren.

Men varför är det så svårt att stoppa barnarbetet från just Gamo Gofa?

– Det är starkare krafter än vi tror till att börja med är Gamo Gofa en mycket fattig region. Sedan är de kulturen, som finns i hela Etiopien, som uppmuntrar att barn ska arbeta för att lära sig, säger Gizachew Ayka.

– Att barn till skolan är inte en prioritet, jag följde själv min pappa som var en vävare, han var mer glad när jag vävde än när jag gick till skolan, säger han.

Den långa traditionen av barnmigration från Gamo Gofa beror också på att arbetsgivare åker dit och värvar barn.

– Arbetsgivare kommer och säger, låt mig hjälpa ditt barn att gå i skolan i Addis Abeba, så kommer barnet kunna hjälpa dig sen, det är det falska löftet. Men familjerna vet faktiskt inte hur livet blir för deras barn i Addis.

I en lerhydda i utkanten av Addis, där Entotoberget börjar, sitter 17-årige Ashinai Gwanga och väver en traditionell etiopisk kvinnodräkt. Det är dunkelt, bara dörröppningen släpper in lite ljus.

– En man kom hem till oss och pratade med mina föräldrar, han lovade att utbilda mig, det var löftet, berättar han.

Men när han kom till Addis blev han satt att väva. Ashinai minns inte exakt, men tror att han var runt elva år. Han jobbade sex dagar i veckan, förutom söndagar när det var marknadsdag, och lördagarna kunde han ibland sitta nästan ett dygn i sträck. Han fick också stryk, och efter ett år rymde han och hamnade på gatan, där hans nuvarande arbetsgivare, som sitter och lyssnar på intervjun, hittade honom.

– Jag hörde att han pratade det lokala språket från södern, som jag också pratar. Så jag frågade honom om han ville komma hem till mig och väva, säger arbetsgivaren.

Ashinai har det bättre nu, efter ett år hos den nya arbetsgivaren fick han börja gå halvdag i skolan. Arbetsgivaren tycker att han gjort Ashinai en tjänst och jag antar det är därför han tillåter att vi träffar Ashinai. Men Ashinai är fortfarande i princip livegen, jag frågar om han får behålla några av de pengar han drar in.

Ashinai blir förlägen och arbetsgivarens mamma, som också sitter med, säger något och jag lyckas inte riktigt få svar. När jag sedan frågar arbetsgivaren om han inte tycker Ashinai egentligen borde gått i skolan i stället för att väva när han var elva, tolv år blir översättaren lite tveksam, "det kanske inte är en lämplig fråga" säger han, så vi avslutar intervjun.

Det var efter påtryckningar från organisationen Bright Star som Ashinais arbetsgivare gick med på att skicka honom till skolan. Enligt Gizachew Ayka har attityden förändrats de senaste tio åren – även om det går långsamt.

– Det har varit en lång process, att övertyga samhället. Regeringen är redan övertygad, nu har vi lagen på vår sida. Vi säger bara ”utbildning är viktigt, kan du skicka ditt barn till skolan två-tre timmar per dag så kan de jobba på helgen”. Det är inte enkelt, och går inte att övertyga någon direkt, det tog tio år att komma dit vi är nu.

En av de värsta sakerna med barnarbete enligt Gizachew Ayka är hur barnens självförtroende förstörs. De kanske får gå ut och leka en gång i veckan, och då känner dom sig inte jämställda med de andra barnen.

– Bland 20 barn kan jag enkelt se vem som är barnarbetare på hur de betar sig. När de får chansen att leka kan dom inte, för dom har ingen egen vilja, de är vana att någon talar om för dom vad som ska göra.

Uppe på Entotoberget samsas ett av Etiopiens misslyckanden med ett av landets stora succéer. Widnesh, Tamensh och Brknesh lyfter inte ens blicken när professionella distanslöpare springer förbi i sponsrade funktionskläder.

Precis som textilarbetaren Ashinai har de här flickorna det senaste året fått hjälp att börja skolan på halvtid, men halva dagen vigs fortfarande åt arbetet på berget.

Birknesh sätter sig ner och får hjälp att knyta fast veden på ryggen. Det här arbetet skadar deras kroppar för alltid, och de kan till och med får problem när de ska föda barn.

- Jag hatar att komma hit, viskar Birknesh.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".