Ulrika Knutson
Krönikör Ulrika Knutson. FOTO: Jonas Ekströmer TT

Ulrika Knutson om punk och politik

5:21 min

Här kan du läsa Ulrika Knutsons krönika.

1968 var jag elva år. Om nån sa Marx tänkte jag på bröderna. De var kul - och faktiskt  rätt psykedeliska helt utan droger. Hasch hade ingen sett röken av. På tv skymtade Vietnamdemonstrationer och arga, skäggiga unga män från Stockholm. De rörde knappast en barndom i ryggen, i sydöstra Småland 1968.

   Men några år senare var det dags. De antiauktoritära upproren som skakat Europas huvudstäder fortplantade sig till förorterna, regionerna och landsorten. På många sätt var det nog, enligt Hegels och Marx's dialektik, en sorts kvantitativa förändringars övergående i kvalitativa. Inte alltid till det bättre. Det märktes först i skolan. Det stavades disciplinproblem. Det var inte barnen som hade problem, utan lärarna, särskilt lärarkandidaterna från seminariet, som ambitiösa och rosenkindade drevs gråtande ut i korridoren. Rektor kom in, högröd.

  Haschet kom också in, det måste ha varit en blomstrande trafik som helt tog Kalmarpolisen på sängen på sjuttiotalet. Minst två av mina skolkamrater försvann in i dimman för gott. De var snälla och hyggliga killar. Hade det funnits punk då hade de blivit punk, men det fanns inte punk så de blev hippie. Afghanpäls och pannband från Peru. Det hade inte jag, men jag njöt lika intensivt av Kebnekaises symfoniska folkrock som durrade från inälvorna och ut.

  Med åren hände mycket annat också, som var kvantitativa förändringars övergående i kvalitativa - devalveringar och strukturomvandlingar rådbråkade Sverige, jordbruk las samman, varv las ner, strumpfabriker försvann, glasbruken krympte ihop. Mammor slutade baka kanelbullar hemma och tog jobb i skolbespisningen, eller invaderade universiteten, och blev lärare själva. Sånt hände.  Begåvningsreserv kallades det.

  1968 var jag elva år. Idag en ordinär tant - och årsbarn med Thåström. Hur är det möjligt? Under julen har jag fascinerats av Kristina Lindströms och Kristian Petris dokumentärfilmer om punkåren i skiftet sjuttio-åttiotal. Eran, kallar de det. Vad är det som gör detta till en fantastisk dokumentär? 

  Man behöver inte alls gilla punkmusik för att trollbindas. Bland mycket annat är filmerna en åttiotalets konsthistoria, där vi får del av den mylla som närde konstnärer som Annika von Hausvolf och Max Book, teater Galeasen och författare som Stig Larsson och Mare Kandre. Och så sångaren Freddie Wadling, Erans kanske allra största artist.

   Men det märkliga är hur filmen kryper under huden på tiden, både dåtid och nutid. Den ger bilder av ett nyss förflutet Sverige, som ingen vill minnas, som alla har förträngt. Det är lite provocerande att höra vuxna människor smått kokett sitta och prata om hur de som tonåringar fruktade vuxenlivets tråk och tvång, men är det inte vad alla har gjort sedan Lord Byrons tid? Och vad tänkte vuxenlivet på under punkeran? Lindström och Petri hittar riktigt obehagliga dokumentärbilder av stora, tunga kravallpoliser som pucklar på magra ungar i trollfrisyr. Rubriken en sommardag i början på åttiotalet: 1200 ungdomar i Humlegården tagna enligt den nya LTO, lagen om tillfälligt omhändertagande. 1200 barn i häkte? En otänkbarhet idag.

  Ännu värre bilder får vi av tanter och farbröder som krymper ihop av ovilja och skräck, under illasittande ulstrar, och slår ifrån sig med bägge händerna åt svarthåriga ungar med säkerhetsnålar i kinderna. Vad handlar detta om? En krock mellan de uppdriva förväntningarnas tyrrani i olika generationer, i världens tråkigaste land? Eller kanske en generalrepetition inför kommande tiders avsky, mot det udda, det svarthåriga, det fattiga, eller det krävande? Ja, filmen är så klippt att man inte kan låta bli att undra. Vad är det som kryper under huden på tiden, i vår egen era?

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".