Johan Norberg. Foto: Nathalie Besèr/Sveriges Radio
Johan Norberg. Foto: Nathalie Besèr/Sveriges Radio

Johan Norberg: "Så fort Trump är utom hörhåll hånas han, även av sina medarbetare...."

5:09 min

Jag heter Johan Norberg.

Vi vet inte om allt det skvallras om i Michael Wolffs sensationella bok Fire and Fury, om Donald Trumps första år i Vita Huset, är sant. Men det vi vet är att alla skvallrar. Så fort Trump är utom hörhåll hånas han, även av medarbetare, till och med av familjen. Ingen tycker att han är kompetent nog för ämbetet, och de flesta är rädda för vad han ska göra härnäst.

Tragedin är att Trump drivs av viljan att bli omtyckt av alla han möter, men just det oberäkneliga och illojala apspel detta driver honom till, gör att ingen litar på honom. De skäms för honom – om de inte öppet föraktar honom.

När presidenten har bäddat ned sig i sängen vid 19-tiden och äter cheesburgare omgiven av sina tre TV-skärmar och ringer runt till vänner för att be dem berätta hur bra han varit på sistone, står hans medarbetare utanför och intrigerar och imiterar honom. Och de vänner han talat med ringer strax vidare till sina journalistkontakter: ”Vet du vad den idioten sade nu då?”

Kontrasten är så skoningslös att man nog måste vara lite av en empatistörd narcissist om man inte tycker lite, lite synd om den empatistörde narcissisten.

Men den fråga som inte får något tillfredsställande svar i Wolffs bok är hur någon kan vilja arbeta för en människa vars personlighet man föraktar och vars politiska nycker man fruktar.

Svaret mellan raderna, och de som ges av historiska paralleller, är att de får något i utbyte – saken eller karriären. Naturligtvis saken, om man tror på den. Här finns personer som den tidigare chefsrådgivaren Steve Bannon, som såg Trump som ett verktyg för att genomföra en nationalistisk kulturrevolution.

Men det finns också de som vill vrida det redskapet ur händerna på honom och använda det för egna syften, som det republikanska ledarskapet – som på nolltid gått från att jagas och hotas av Trump till att med fjäsk och smicker få honom att outsourca hela den politiska dagordningen till dem.

Som Carl Gustaf af Leopold en gång skaldade:

”Inför den höga Dåren buga

Men djupt, så djupt, min Son,

att han ej ser dig le”

Man undrar bara vad det hjälper en människa om hon vinner hela världen och sänkt bolagsskatt, men förlorar sin själ. Och om det visar sig att Trump gör verklig skada på landets institutioner eller den globala stabiliteten, vad kommer historien säga om dem som inte sade ifrån i tid?

Karriärambitioner har förstås fått många att arbeta för både dårar och despoter. Men i det här fallet går det inte riktigt ihop med bilden av Vita Huset som allmänt förlöjligat. Många verkar tvärtom vilja retuschera bort tiden där från CV:t. ”Om jag gör det här, kommer jag någonsin kunna få något annat jobb sen?”, som en potentiell rekryt frågade sina kolleger.

Det finns några få vilkas framtid ändå är så intimt förknippad med Trumps att de satsar allt på honom, eftersom de ändå faller om han gör det, som Trumps dotter Ivanka och hennes make Jared Kushner. Men andra verkar tycka att Vita Huset bär pestflagg.

Det finns nog ett tredje motiv att arbeta för Trump, bortom sak och karriär. Vissa personer tar motvilligt plats i en administration som de känner avsmak för, för att de anser sig ha ett ansvar att tygla presidentens värsta instinkter, för USA:s och världens skull.

Bland dem finns hans försvars- och utrikesminister samt hans säkerhetsrådgivare, Mattis, Tillerson och McMaster, som reser till allierade stater och närmast ber om ursäkt för sin chef, och sägs ha lovat varandra att blockera militära aktioner som de finner vettlösa.

Hur ska vi se på dem? De är inga Fausts och de är inga Machiavellis. Är de kanske mer som de sovjetiska brandmän som utsatte sig för dödliga stråldoser för att släcka bränder i det havererade kärnkraftverket i Tjernobyl – de eftersträvade aldrig det jobbet, men om de lyckas så räddar de många andra.

Frågan är bara var gränsen går mellan att moderera och att möjliggöra?

En gång talade jag med en person som hade lämnat en post nära Vladimir Putin. Han höll ut i många år, även sedan den ryske ledaren blivit allt mer auktoritär, för han menade att det behövdes en kritisk röst vid hovet. Men nu hade han kommit fram till att det var hopplöst, och att hans närvaro efter ett visst skede hade mindre betydelse för att hålla Putin tillbaka, än för att legitimera regimen utåt.

”När passerar man en sådan gräns?”, frågade jag, och han svarade betänksamt:

”Det vet man nog aldrig, förrän det är för sent.”

Ljudklippet är från avsnittet
Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".