Johan Norberg om handelskrigens historia

5:16 min

Här kan du läsa Johan Norbergs krönika.

Ordet för dagen är ”handelskrig”.

Donald Trump inför tullar mot stål och aluminium. EU svarar med hot mot amerikanska jeans och motorcyklar. Men om ni gör så, då kommer jag straffbeskatta europeiska bilar, replikerar Trump, som snarast verkar uppiggad över tumultet.

”Handelskrig är bra och lätta att vinna”, twittrar han, utan att gå närmare in på precis vilka historielektioner han lärt sig det.

I efterordet till en av sina romaner skrev Ursula K Le Guin att krigsmetaforer är begränsande och farliga, eftersom de får allt att likna ett nollsummespel – vi mot dem. I samband med handel är det vettlöst, eftersom det bara blir affär om båda parter tycker att de får något de föredrar framför det de ger.

I konventionella krig begränsar man också handel, men då genom blockader så resurser inte ska nå fienden. Handelskrig är motsatsen. Trump begränsar sina egna medborgares tillgång till resurserna. Om vi måste använda krigsmetaforer är det mer som att flygbomba sina egna hamnar.

Amerikaner får dyrare varor, och kapital och arbetskraft förs från mer till mindre produktiva sektorer. När tullar riktas mot viktiga insatsvaror är det amerikanska företag som behöver dem som drabbas. Tullarna på stål och aluminium kan enligt en studie göra att själva produktionen av det visserligen växer med drygt 30 000 jobb, men till priset av att mer än fem gånger så många jobb förloras i amerikanska företag som använder stål och aluminium.

Och det är innan man räknar med vedergällningstullar.

Om Trump surfade runt lite på sitt eget utrikesdepartements hemsida skulle han under historiesektionen kunna läsa om förra gången USA trodde att handelskrig var bra och lätta att vinna.

I juni 1930 signerade president Herbert Hoover den sk Smoot-Hawley-tariffen som höjde tullar på 890 varor, trots att mer än tusen ekonomer avrådde honom. Trots att en av Hoovers rådgivare nästan gick ned på knä under sin vädjan om att stoppa ett misstag som skulle ”intensifiera nationalismen över hela världen”.

Vilket påminner lite om dagens Vita Hus, där Trumps rådgivare Gary Cohn slet sitt tunna hår när han om och om igen behövde förklara ekonomiska självklarheter för presidenten. Här har man bruk för högst 20 procent av sin hjärnkapacitet utbrast Cohn, strax innan han avgick.

Smoot-Hawley har blivit synonymt med ekonomisk dårskap, då den förvandlade en nationell recession till en global depression. Den slog mot regioner beroende av handel, och där började bankerna gå omkull. Andras exportindustrier drabbades hårt och de svarade med egna tullar. Världshandeln kollapsade med otroliga två tredjedelar.

I land efter land vann mer nationalistiska politiker makt, på samma sätt som 1880-talets europeiska handelskrig stimulerat en nationalistisk väckelse. Det är den mest förödande effekten av handelskrig. När man börjar se grannländer som fiender ligger inte det verkliga kriget långt borta.

I dag kräver förstås skolgårdslogiken att Europa slår tillbaka, och samma logik kräver att Trump slår tillbaka mot den som slår tillbaka.

Men det är här våldsmetaforer leder oss vilse. För Trump slår ju främst mot USA:s ekonomi och EU mot Europas ekonomi. Handelskrig är en form av krig där kombattanterna står och slår sig själva i ansiktet, allt hårdare.

Det är fler än Trump som borde lära sig av 1930-talet. Ekonomer tvistar om effekten av Smoot-Hawley-tullen i sig, men alla ser eskaleringen därefter som ödesdiger. En ekonom som har tonat ned dess betydelse, Douglas Irwin, konstaterar att det däremot råder enighet om att den innebar ”katastrof för världsekonomin”.

Många minns det som att en enad omvärld bemötte USA, men så var det inte. Tyskland, Frankrike och Storbritannien byggde egna murar, men länder som Sverige, Danmark och Japan lät provokationen passera. Irwin menar att 1930-talets historia hade sett väldigt annorlunda ut om fler länder hade agerat som Sverige. Bara för att USA bombar sina egna hamnar är det inget skäl för oss att bomba våra hamnar.

När Ursula K Le Guin varnade för krigsmetaforer i litteraturen var det för att adrenalinet gör oss blinda för nyanser och komplexitet. Allt för ofta, skrev hon, ger hjälten upphov till samma förödelse som skurken, men bara för att denna förövare bär våra färger sitter vi plötsligt där och hejar på det besinningslösa våldet.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista