Foto: SR
Johan Norberg om böckerna som arbetsredskap

Krönikör Johan Norberg: Biblioteket påminner om våra kunskapsluckor

5:00 min

En åldrad akademiker behövde lämna sitt gamla boende, och hela sitt bibliotek. Några hundra hyllmeter. Böcker han samlat på sig en hel livstid, många i oläst skick, nu huller om buller i sju förråd, bortskänktes till den som råkade ha vägarna förbi.

Och jag tänkte på vardagsrummet hemma, där jag äntligen fått upp bokhyllor ända till taket, och alla de böcker jag köpt och köper och alla de jag kommer gå förbi varje dag i resten av mitt liv, men aldrig hinner öppna. En dag kommer de också skänkas bort, olästa.

Vad är egentligen poängen? Hur rättfärdigar man ett privat bibliotek när vi har de lägenhetspriser vi har, i en tid när man på några sekunder kan få fram den e-bok man behöver när man behöver den?

Och hur försvarar man det för sin partner, som tycker att Wodehouses och Mills samlade verk och två olika upplagor av Nordisk Familjebok krockar med de flesta tänkbara inredningsideal?

Man kommer att tänka på Norman Mailers stackars hustru, som refererade till hans tusentals böcker som kudzo – den klängande ärtväxt som tagit över stora delar av den amerikanska södern. Så fort hon lyckats rensa bort några volymer kom nya fram på varje plan yta i hemmet.

Det finns ett fantastiskt klipp på den italienske författaren Umberto Eco, när han går igenom sitt bibliotek, rum efter rum, efter rum. 30 000 volymer. Eco berättade i en essä att många som besöker honom utbrister: Har du verkligen läst allt det här?

Sådana gäster tror att ett bibliotek är en förvaringsplats för gamla, lästa verk, när det egentligen är ett arbetsredskap. De lästa böckerna förstås, fyllda med understrykningar och noteringar som forskaren, författaren och journalisten behöver återkomma till. Andra är referensverk, för att hastigt undersöka vad den tyckte om det och vad som egentligen hände där.

En tredje kategori är alla de böcker man aldrig tittat i, men plötsligt får behov av när man funderar över ett nytt ämne. Visst kan man hitta dem online då, i alla fall om de är relativt nya, men jag vet inte... Jag kanske är bokreaktionär, men det känns alltid lite som att rita en skinksmörgås när man är hungrig.

Det är en speciell känsla att stå inför volymerna, med deras tyngd och doft, deras tillkomst- och inköpshistoria. När jag ska skriva något, en sån här krönika till exempel, finner jag mig ofta ståendes framför böckerna, gamla och nya bekantskaper, läser på ryggarna och bläddrar på måfå. När jag sneglar åt ena hållet fylls synfältet med gamla greker, imperier, ångmaskiner och själens obotliga ensamhet. Om jag vrider blicken bara en aning, så möter mig onda andar, röda rum och svarta hål.

Det är sånt som fyller huvudet med snabba associationer och oväntade kopplingar.

Jag har sällan haft sån skrivkramp som när mina böcker har varit nedpackade i lådor under flyttbestyr. När man inte kan kolla referenser och inte kan inspireras av bokryggar, då går man på tomgång. Som en målare som har packat ned sina färger.

Jag tvivlar inte på att tekniken en dag kommer att hitta en ersättning även för den känslan, men jag har svårt att tro att den kommer i någon annan form än virtual reality som ger oss känslan av att vi står just i ett bibliotek och bläddrar bland böckerna, som i dag.

Ibland när Umberto Eco fick den där frågan om han läst alla dessa böcker svarade han retsamt ”Nej, det här är de böcker som jag ska läsa, varför skulle jag annars ha dem framme?”

För det fyller en funktion att ha alldeles för många volymer. Det är en vardaglig påminnelse om vad man har kvar att lära sig, vilket håller en ödmjuk och nyfiken.

Nassim Nicholas Taleb, som har skrivit mycket om hur intellektuellt högmod går före fall, kallar detta ett ”anti-bibliotek”. Man har det inte för att visa upp sin kunskapsmassa, utan för att påminnas om sina kunskapsluckor. Man ska fylla hemmet med så mycket böcker som privatekonomin och bolåneräntan medger, menar Taleb, för olästa böcker är mer värdefulla än lästa.

Varje dag går vi förbi dem, och anar lite ängsligt att vilken som helst av dessa böcker skulle kunna lära oss det vi försummat, och få oss att tvivla på det vi tar för givet, om vi bara tog oss tid att öppna den.

Det är till syvende och sist detta som rättfärdigar att vi har fler böcker än vi hinner läsa. Det inskärper varje dag den sokratiska visdomen: Den är visast som vet vad hon inte vet.

Hon har också det vackraste vardagsrummet.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista