Krönikören Katarina Barrling. Foto: Olle Hägg
Katarina Barrling Foto: Olle Hägg/SR

Krönika av Katarina Barrling: Om risken med att vara populär

5:33 min

Jag heter Katarina Barrling

 Svenska Akademien är det finaste Sverige har. Den är Ekelöf och Lagerlöf. Geijer och Tegnér. Berzelius och Hammarskjöld. Kjellgren och Martinson. Snille och smak. Den är arbetet med att sätta vår kultur på pränt, i en ordbok, nu, efter 232 år, framme vid bokstaven V. Akademien är långsiktig på sätt som vår närsynta tid inte verkar begripa. Den är en institution, och som sådan mycket mer än sina ledamöter. Värt att påminna om dessa dagar, när personfixeringen är total.  

 Men Svenska Akademien är också motsättningar, fel och brister. Av det skälet att den bärs upp av människor, och så fort människor dras in i något så uppstår just motsättningar, fel och brister. Ändå har Akademien överlevt dessa 232 år. Det är något som borde inge respekt. Och en förståelse för att vår tid inte äger något exklusivt tolkningsföreträde till vad Akademien skall vara.

  Det betyder inte att Akademien skall stå över kritik. Vi bör kunna förvänta oss att ledamöterna är hängivna sitt uppdrag och inte missbrukar det för egen vinning, till exempel. Men vår tid avkräver den också sådant som inte självklart är i samklang med Akademiens själ, men som vi gillar: transparens, öppenhet, tillgänglighet. Och säga vad man vill om högt begåvade människor, men de är inte alltid öppna, tillgängliga och transparenta. 

  Akademiens ledamöter väljs inte demokratiskt utan meritokratiskt, utifrån sin kunskap och begåvning. Det är i alla fall avsikten. Och därför bör Akademien eftersträva respekt, inte popularitet. 

  Det finns risker med att vara populär. För det första: ett Nobelpris till Bob Dylan, trevliga bilder från Akademiens arbete på Instagram, semmeltest med den ständiga sekreteraren, eller TV-intervjuer där ledamöter bjuder på sig själva – det leder till folkets jubel, men påminner också om att akademiledamöter är människor av kött och blod. Och vips försvinner det skimmer som Akademien är beroende av för att dess upphöjdhet skall uppfattas som legitim i bredare lager. Äta semlor eller ge Nobelpriset till Bob Dylan, det är ju sådant som vi vanliga människor kan göra.

  För det andra så innebär tillgänglighet och popularitet att Akademien går in på en arena vars spelregler den inte är rustad för. Den mediala, nu dessutom ackompanjerad av sociala medier. Där Akademien skall stå för kunskap, långsamhet och integritet, efterfrågar media åsikter, snabbhet och underkastelse. Varje åsikt är lika mycket värd. Alla skall avgå – helst i går. Alla skall avklädas.

 Och den som i leken gett sig in, får leken tåla. Akademien öppnade sig, och nu står den där i stormen. Ensam. Och avklädd. 

  Den som fått inkarnera allt Akademien kritiseras för är Katarina Frostenson. Anklagelserna har varvat frågor om moral med juridik, och rört så olika saker som hennes ansvar för (en mans) övergrepp på andra kvinnor, jäv och röjda Nobelpris. Underlaget har till stor del tillhandahållits av ”läckor”. Som givetvis kan ha intressen i att läcka det de läckte. Det är som en blandning av Kafkas Processen och den värsta helveteskrets Dante skulle kunna komma på. 

 Det kanske tydligaste exemplet på att Akademien är helt fast i samtidsmedial logik, kom när Leif GW Persson fick slå fast att Frostenson måste bort; skulden var i stort sett bara hennes. Vilka utredningsdetaljer som låg till grund för hans dom är mer oklart. Jag säger inte att det inte finns saker att reda ut här. Men man kanske kunde ge det litet mer tid, innan man börjar tala om vem som måste bort.

 Någon har sagt att medierna är som kören i den grekiska tragedin: de både återger och driver på skeenden. Sällan har det varit så tydligt som här. Möjligen förvånas journalisterna själva över hur snabbt det gick att få Frostenson att lämna arbetet ändå. Och så fick de en tom stol till dessutom, Sara Danius. Möjligen hade resultatet blivit ett annat om denna infekterade historia fått ta litet mer tid och eftertanke, och inte ske i strålkastarnas ljus – tillgängligt och populärt. Det får vi aldrig veta. Nu gick det mycket fort. För akademiledamöter må vara mycket begåvade. Men gladiatorspel, det är trots allt inte deras område.

Ljudklippet är från avsnittet
Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".