Foto: SR
Johan Norberg om ekonomisk utveckling

Krönika av Johan Norberg

5:31 min

"Hopplöshet blir lätt till rädsla och rädsla blir snabbt politik."

Jag heter Johan Norberg.

Det är något bekant över Thanos i den storslagna nya Avengersfilmen: Infinity War. Thanos tror att universums resurser är begränsade, så vi är dömda till misär. Därför ser han sig tvungen att döda hälften av universums befolkning så det blir tillräckligt över till resten.

Det är som om de målat prästen och ekonomen Thomas Robert Malthus lila och gjort honom till superskurk. För det här är Malthus mer än 200 år gamla världsbild, som sedan dess ofta upprepas av dystra intellektuella. Mängden bördig jord kan inte hålla jämna steg med en växande befolkning, och därför kommer vi alltid svälta.

Malthus räknade inte fel, men han glömde en variabel: den mänskliga uppfinningsrikedomen. Han räknade inte med konstgödsel, jordbruksmaskiner eller högavkastande grödor. Sånt som gör att en mindre andel än någonsin svälter i dag, trots att befolkningen är sju gånger större än då.

Sedan Malthus deklarerade att utveckling är omöjligt har den globala fattigdomen minskat från 90 procent till mindre än 10. Medellivslängden har ökat från mindre än 30 till mer än 70 år. Och förbättringarna har varit allra snabbast de senaste decennierna.

Mångas världsbild är däremot fortfarande malthusiansk.

För 13 år sedan lät jag göra en opinionsundersökning. Jag ställde åtta frågor om världens utveckling till 1 000 svenskar. Alla ålders-, utbildnings- och inkomstgrupper svarade fel på alla åtta frågor. De med högst utbildning hade minst kunskap om att fattigdom och hunger minskat.

Jag mötte det igen när jag nyligen gav ut boken Framsteg. Till den gjorde jag ett diagram som visade hur fattigdom, hunger, analfabetism och barnadödlighet rasat de senaste 25 åren, med ungefär hälften. Strax därefter twittrade en brittisk kvinna ut mitt diagram och skrev att det bekräftade hennes känsla att världen går åt helvete. Hon hade nämligen läst diagrammet upp och ned.

När jag tog kontakt förklarade hon att på nyheterna såg hon bara krig, svält och död, så det gick inte att ta till sig upplyftande statistik. Hon hade aldrig läst en rubrik om att 200 000 människor lyftes ur fattigdom sedan i går, eller att barnadödligheten minskade med ytterligare 0,1 procent.

En tidning som bara publicerades vart hundrade år hade haft sånt som huvudnyheter, för på lite sikt gör det hela skillnaden mellan korta liv i fattigdom och långa i välstånd. Men nu publiceras inte tidningar vart hundrade år, utan varje sekund, och då är det helt andra saker som rycker och drar i vår begränsade uppmärksamhet.

Ändå tror jag att kunskapen om världen börjar växa. Främst tack vare den så saknade Hans Roslings fantastiska pedagogik. Och psykologen Steven Pinker som folkbildar om utvecklingen, senast i boken Enlightenment Now.

Allt fler medier har börjat komplettera dagens bestialiteter med att i alla fall då och då redovisa trender på längre sikt. När man beskriver framsteg bemöts man allt mer sällan med reaktionen att det omöjligen kan stämma.

En vanligare invändning är att goda nyheter är farliga, för det ger liknöjdhet. Som en flygbladsutdelare från Greenpeace nyligen frågade ekonomen Andreas Bergh: ”Behövs det inte överdrifter för att nå ut?” Måste man inte överdriva problemen för att få folk att reagera?

Man skulle kunna formulera om frågan till: ”Måste man inte ropa varg för att nå ut?”. Om vi ser vargar över allt, hur ska vi då veta när de verkligen kommer?

Pessimism leder oftare till hopplöshet än handlingskraft – varför agera om det inte gör någon skillnad? Det är värt att påminna om att Voltaires Pangloss inte alls var någon naiv optimist, som han ofta utmålas. När han sade att vi lever i den bästa av tänkbara världar var det en rent metafysisk pessimism – ingenting kan bli bättre.

Jag har talat med företrädare för hjälporganisationer som insett att de har hamnat i Pangloss fälla. De har talat om mörkret år ut och år in och länge lockade det till engagemang. Men när de säger detsamma i dag svarar allt fler att det i så fall är meningslöst. Om inget någonsin blir bättre, varför bry sig?

Hopplöshet blir lätt till rädsla och rädsla blir snabbt politik. Om något har gått sönder lagar man det, men om hela världen är trasig, då söker man skydd mot den. Och paradoxalt nog är det just denna reaktion mot öppenhet och globalisering som riskerar att omintetgöra vår epoks unika utveckling.

Jag kan inte tala för alla optimister, men jag talar och skriver inte om världens framsteg för att jag är så säker på att de ska fortsätta. Jag gör det för att jag är livrädd för att de plötsligt ska gå förlorade.

Ljudklippet är från avsnittet
Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista