Margit Silberstein: Tänk om Moderaterna kickade Anna Kinberg Batra för tidigt.

5:03 min

Det är en gammal sanning: framgång föder framgång. Vi trivs bättre ihop med en vinnare än en som är på fallrepet. Hellre en plats i triumfvagnen än att åka med i släpkärran.

Kommentar/analys: Detta är en kommenterande publicering. Sveriges Radio är oberoende och agerar inte i något politiskt partis, intresseorganisations eller företags intresse.

Kanske är det fenomenet älska en vinnare som är satt i rullning kring Ebba Busch Thor. Hon och Kristdemokraterna var uträknade, långt nere i avgrunden, där det inte finns någon riksdagsspärr i sikte att klamra sig fast vid.

 Och så plötsligt äger Ebba Busch Thor debatter och utfrågningar. Politiken är densamma.  Efter en kortare utflykt med Jas plan i kampen mot IS och en i övrigt militant retorik är Kristdemokraterna tillbaka i Alf Svensson land med de gamla och vården och familjen. Nu kryddar Ebba Busch Thor istället med nej till böneutrop och ett nej till det som kallas mångkulturalism, något som förenar henne med Jimmie Åkesson.

 Det är möjligen för tidigt och mycket kan hända – men just nu, en vecka före valet, skönjer man en Ebba Busch Thor effekt. Och Ebba Busch Thor klär sig inte ens i polotröja och manchesterkavaj, munderingen som förförde väljarna när Lars Leijonborg transformerades till en effekt, Lejonkungen, i valet 2002.

 Kristdemokraternas partisekreterare har sagt att KD är ett riktigt krigarparti när det är valrörelse. Läskigt. Men det kanske är det kriget vi ser. Anfört av en ung kvinna som tycks övertyga både nya väljare och de gamla kärnväljarna. Hon klarar sig bra utan Bert Karlsson. I några mätningar är Kristdemokraterna större än Miljöpartiet och Liberalerna. Trots att Liberalerna har en partiledare som få slår när det gäller att ta för sig, argumentera för den egna politiken och ta kommandot när journalisterna frågar.

 Jag tycker egentligen inte om att värdera vare sig nederlag eller framgång utifrån kön. Det finns för många parametrar som omkullkastar teserna. Men det är ändå intressant att just nu blåser vinden i ryggen på kvinnorna. Annie Lööfeffekten har vi sett ett tag, även om den klingat av något. Väljare, som tvivlar på Moderaterna, gillar Centerns migrationspolitik och Annie Lööfs obevekliga avståndstagande från Sverigedemokraterna, ungefär som en Fredrik Reinfeldt.

 Men mest av allt röstar de nog på Annie  – vad statsvetarna än säger om partiledarnas begränsade betydelse. Det återstår att se vad som händer med Annie Lööfs drottninglika status efter Stefan Löfvens dröm – och - glöm - besked i veckan. Löfven har inga som helst planer på att stötta en alliansregering som är mindre än de rödgröna. Där rök Annie Lööfs svar i regeringsfrågan om att Alliansen ska regera med hjälp av Socialdemokraterna om så behövs för att hålla Sverigedemokraterna borta från inflytande. Bäddat för svekdebatt om löften sviks och Sverigedemokraterna släpps in i värmen för maktens skull.  

 Isabella Lövin har väl ingen stormvind i ryggen, men den pustar i alla fall åt rätt håll. Miljöpartiet går framåt och Lövins förtroende ökar, sannolikt som en följd av bränderna och den tropiska värmen. Stjärnorna står rätt. För ett par veckor sedan hörde jag här i Godmorgon Världen förre partisekreteraren Kjell Dahlström säga att miljöpartisterna inte trodde sina ögon i valet 1988. Det regnade manna från himlen. Säldöden. Tusentals sälar dog - och Miljöpartiet kom in i riksdagen. Det kan väl inte vara manna miljöpartisterna såg när sommarens lågor verkade nå upp till himlen?

 Moderaterna hade en kvinnlig partiledare, partiets första. Hon blev ingen effekt. Inte Ulf Kristersson heller, det kanske inte är mest vuxen i rummet som går hem. Tänk om Moderaterna kickade Anna Kinberg Batra för tidigt. Tänk om det ska vara en kvinna i år.

Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista