Göran Rosenbergs krönika om anonymitet och rättssäkerhet

5:36 min

Här kan du läsa Göran Rosenbergs krönika:

Krönika: Detta är en personlig betraktelse. Åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

För någon vecka sedan satt jag som miljoner andra klistrad vid de direktsända förhören i den amerikanska senatens justitieutskott med Christine Blasey Ford, den kvinna som hade haft modet att träda fram för att under ed vittna om hur den man som president Trump hade nominerat till domare i den amerikanska högsta domstolen, hade försökt våldföra sig på henne för över trettio år sedan, när hon var 15 och han var 17. Hennes motiv för att träda fram och vittna var att senaten borde känna till också detta om den man som på livstid skulle anförtros så stor makt över så mycket och så många.

Det var naturligtvis en allvarlig anklagelse, men ändå för något som hände för mycket länge sedan, och som nu var praktiskt taget omöjligt att bevisa, och det låg nära till hands att avfärda det hela som ett politiskt motiverat försök att i sista minuten så moraliska tvivel kring en redan djupt omstridd person.

Men så visade det sig inte vara. I varje fall inte för mig.

Inte sedan jag sett Christine Blasey Fords ansikte, och hört hennes röst, och hört henne berätta om vad som hade hänt henne den där gången för så länge sedan.

Ja, jag kommer naturligtvis också att minnas mannen, domaren Brett Kavanaugh, hans nervösa ansikte, hans tonläge, hans tårar, hans bedyranden.

Vad jag på det sättet alldeles konkret fick erfara är att bakom varje anklagelse av det här slaget mot en annan människa, måste finnas ett namn, ett ansikte, en röst.

Och därmed också ett risktagande.

Risken att inte bli trodd på sina ord.

Jag kan fortfarande inte påstå att jag vet vad som hände den där gången för länge sedan, men jag tror mig nu veta att det som hände hade satt djupa spår i den kvinna som genom att träda fram med sitt namn, sitt ansikte och sin röst hade tagit den stora risken att bli trodd – eller misstrodd.

Jag trodde på Christine Blasey Ford när jag hade sett och hört henne berätta.

Inte innan.

Helt annat är det med anonyma anklagelser och vittnesmål. Borta är ansiktet och rösten – och risken. Att vittna anonymt är kanske riskfritt för den som vittnar, men riskfyllt för det vi kallar rättssäkerheten. När vi inte vet vem som anklagar någon för exempelvis sexuella trakasserier eller övergrepp, och när heller inga andra vittnen finns, och inga bevis, ligger fältet öppet inte bara för välgrundade anklagelser utan också för ogrundade och okontrollerbara.

Det händer att man vid rättegångar tillåter anonyma vittnen, men det är och förblir ett principiellt undantag omgärdat av hårda restriktioner, eftersom det finns ett ofrånkomligt moment av rättsosäkerhet i att den som anklagas för ett brott inte har samma möjlighet att pröva och ifrågasätta och värdera det som sägs av ett anonymt vittne, som av ett vittne med ett namn och ett ansikte.

Men de hårda restriktionerna mot anonyma vittnen gäller inte överallt, exempelvis inte i det vi kallar sociala medier. Där är det numera mycket lätt att anonymt eller under påhittat namn säga vadsomhelst om vemsomhelst. Ett slags domstol det också om man så vill, med den skillnaden att rättssäkerheten är satt ur spel, vilket alla inser är ett hot mot det vi kallar rättsstaten.

Det hotet blir naturligtvis inte mindre när också etablerade medier beter sig som sociala medier och använder sig av anonyma källor för att ge publicitet åt motsvarande typ av personanklagelser.

Som exempelvis när en stor svensk tidning för några veckor sedan publicerade en artikel i vilken det framfördes allvarliga anklagelser och nedsättande insinuationer mot en lätt identifierbar person, en professor vid Södertörns högskola,  men där med ett undantag ingen av de anklagande eller insinuerande personerna framträdde med namn.

Källskydd är en viktig förutsättning för journalistiskt arbete, men om källskyddet kan åberopas till stöd för anonyma och okontrollerbara anklagelser mot mer eller mindre identifierbara personer, då är det inte längre fråga om skydd av källa utan om skydd för rätten att döma – i en medial domstol utan försvar, utan appell och utan nåd.

Rädsla för våld, eller hot om våld, är det undantagstillstånd som brukar åberopas för att i en domstol tillåta personer att vittna anonymt, men i den allsmäktiga mediedomstolen tror jag snarare det är anonymiteten vi ska vara rädda för.

Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista