Krönikör Ulrika Knutson: "Att jobba ihjäl sig är en dålig lösning"

5:00 min

Jobba till sjuttiofem! Nu går drevet efter budbäraren. Stackars Fredrik Reinfeldt tar en kula för laget. Han borde få tapperhetsmedalj.

Men ett par miljoner svenskar satte förstås morgonkaffet i vrångstrupen. Själv satte jag kaffet i halsen redan för femton år sedan. Då utreddes framtiden av dåvarande biskopen i Västerås, Claes Bertil Ytterberg. För att alls ha råd med någon vård i framtiden borde vi gå i pension vid 79, sa biskopen. Det har alla glömt.

Reinfeldt har hyggligt bantat fyra år från Ytterbergs skräckscenario. Men även om alla är sura på Reinfeldt  hyllas han som pedagog av experterna. Att skrämmas är bättre än att mörka problemet. För flera år sedan hörde jag pensionsexperten Joakim Palme säga att visst finns det alternativ till att jobba längre. Det är att höja skatterna! Om femton år, sa professor Palme kallt, när de många fyrtiotalisterna blivit riktigt skröpliga, måste vi höja kommunalskatten med 13 kronor - för att alls ha råd med vård och omsorg.

Och den höjda skatten ska då betalas samtidigt som den arbetande befolkningen också ska betala pensionerna till det växande köttberget - till vilket då även Per Nuder har sällat sig.

Förmodligen behövs det många olika sorters åtgärder. Jobba lite längre, för lite lägre pension och betala lite mer i skatt, och lite mera privat, tyder jag Joakim Palmes profetia.

Ett kanske lika stort problem är att hitta alla dom där som vill jobba i omsorgen när fyrtiotalisterna har blivit gamla. Jag talar i egen sak.

Födda i slutet på femtiotalet står vi sist i kön. När min lilla generation blir gammal kommer vården att vara mycket dyr. Och alla sängar är förresen redan upptagna av alla de skröpliga fyrtiotalisterna - och någon personal finns det inte heller. Så vi får vända i dörrn. Men kanske kommer någon och sätter ett bäcken i handen på oss, och ber om ett handtag. Det är klart vi ställer upp. Min generation kommer aldrig att få gå i pension.

Men - allvarligt talat - alla kommer inte att jobba till 75, det faller på sin orimlighet. Men grupper som redan nu gillar att jobba högt upp i åldrarna, det är specialistkompetenta läkare och sjuksköterskor. Är det en orimlig tanke att skickliga undersköterskor - specialister på omvårdnad - kan jobba kvar några år? I utbyte mot bättre lön och färre tunga lyft - de intelligenta robotorna lära vara bra på lyft har jag hört - men framförallt borde undersköterskorna få mer att säga till om i planeringen av vård och arbetstider. Det kan de få redan nu, innan de går i pension.

Kanske kan tanken på att jobba till 75 också lyfta seniorernas status i vårt åldringshatande land? Redan 1896 klagade Heidenstam på modernitetsjäktet och ungdomskulten i Sverige. Då satt det väl ännu några vitskäggiga geronter i riksdagens första kammare. Annat nuförtiden. Den senaste riksdagen har sex ledamöter över 65 år - alla på den borgerliga sidan. Sex ledamöter är inte mycket att skryta med, men att landets störta parti, socialdemokraterna, inte har någon riksdagsledamot över 65. Vad säger det om synen på äldre?

Redan nu har vi vitala pensionärer att tacka för mycket. Många ger läxhjälp i skolorna eller håller föreningslivet under armarna. Min granne, den pensionerade tandläkaren, reser till Kenya och lagar tänder till glädje för tusen människor som varken har pension eller tandläkare i sikte.

Och på det existentiella planet kan maningen att jobba till 75 också vara en maning att inte skjuta upp livet till efter pension. Rentav en maning att ta en fridag, och njuta av livet redan idag! Att jobba ihjäl sig är en dålig lösning, både för individen och samhällsekonomin.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista