Krönikör Margit Silberstein: jag tänker på tidsandan

5:08 min

Lyssna på Margit Silbersteins krönika! Texten finns också här nedan.

Kommentar/analys: Detta är en kommenterande publicering. Sveriges Radio är oberoende och agerar inte i något politiskt partis, intresseorganisations eller företags intresse.

Jag tänker på tidsandan. Hur den smyger sig på oss  sveper in oss, styr våra tankebanor utan att vi är riktigt medvetna om det. För några år sedan frågade SVT:s Agenda: Hur mycket invandring tål Sverige? Omedelbart ramaskri: Haveri! En i grunden rasistisk fråga har inga antirasistiska  svar, skrev Dagens Arena och Dagens Nyheter talade om försåtlighet.

Nu har jag lyssnat, flera gånger till och med, på intervjun häromdan i Agenda med Stefan Löfven om segregationen och gängkriminaliteten. Statsministern fastnade i sitt garn av repetitiv vokabulär – samma ord, samma meningar. Ingen bra söndagskväll för Stefan Löfven. Förväntningarna på honom i en tid med skjutningar och sprängningar krockade med vad som kom ut. Tittarna ville inte höra om arbetslöshet och fattigdom som grund för den grova kriminaliteten. De krävde svar på programledarens fråga om Löfven såg ett samband mellan brottslighet och invandring. Löfven vägrade svara ja. Redan innan Agenda var slut fanns avgångskraven där.

Så för sju år sedan var det upp och nedvända världen jämfört med idag. Då gällde alltså raseriet vad en del uppfattade som rasism i frågan kring Sveriges invandringstålighet. Och nu är folkstormen mot Stefan Löfven för att han aktar sig för att koppla ihop brott och invandring. Hade igår varit idag skulle programledaren och Agenda stått i skottgluggen för själva frågan huruvida skjutningar och flyktingar hör ihop. Men tidsandan har blåst åt ett annat håll. Då var Stefan Löfven mera i harmoni med tidsandan för ett tag sedan när han talade om migration och sa att vårt flyktingmottagande är för högt och att målet är att halvera det. Ett senkommet svar på frågan hur mycket invandring Sverige tål.

Det råder också en anda av motvillighet hos flera av våra partier. Socialdemokraterna knyter näven i fickan så att knogarna vitnar. Hur har vi hamnat här? Vi genomdriver politik vi aldrig trott på, sånt vi avskyr. Motviljan pumpar i själva blodomloppet. Inte konstigt att Stefan Löfven ser allt sorgsnare ut. Nyamko Sabuni sitter fast i en politisk konstellation där hon inte vill vara. Visst, det är hon och Liberalerna, som fått igenom att värnskatten ska bort. Hur många väljare blir gladare av det? En försumbar massa som det ser ut.

Ulf Kristersson har tagit in tidsandan. Fast det är inte så länge sedan han lovade liberalerna och centern dyrt och heligt att inte ha med Sverigedemokraterna att göra. Det vill han kanske inte än idag innerst inne, det är kanske motvilligt, men tidsandan har fört honom dithän att det framstår som en politisk omöjlighet att avstå från regeringsmakt på grund av det som kallas beröringsskräck med Sverigedemokraterna. Som det verkar är Kristersson på väg ända in i kaklet - där han till sist ska stå öga mot öga med Jimmie Åkesson.

Annie Lööf har sin egen tidsanda. Hon verkar nöjd och harmonisk och ser ut att trivas i sitt nya sällskap. Inte ens konflikten kring Arbetsförmedlingen tycks ha påverkat henne. Men så har hon också hållit sig undan och låtit Martin Ådahl, den ekonomisk politiske talesmannen, stå till svars i kritikstormen.

Jimmie Åkesson har numera tagit till sig en tidsanda, som rått under lång tid. Sverigedemokraterna har ställt sig bakom den 45 år gamla abortlagstiftningen och att samkönade par ska få adoptera, i enlighet med en lag från 2003. Gamla tidsandan har hunnit ikapp Sverigedemokraterna alltså. Men den nya tidsandan har Jimmie Åkesson gått i täten för och i spåren av vad-var-det-vi-sa retoriken, har han fått många, många lärjungar.

Och legitimitet. Nu kan till och med Jonas Sjöstedt tänka sig att fälla ministrar tillsammans med Sverigedemokraterna.

Vad är det för ett tecken i tiden?