Virginia.
1 av 3
Virginia. Foto: Variable State
Virginia.
2 av 3
Virginia. Foto: Kalle Kovács
Virginia.
3 av 3
Virginia. Foto: Kalle Kovács

”Virginia” – Färgsprakande drama om korruption och svek

Kalle Kovács: "Beundransvärd vilja hos utvecklarna att skapa något unikt"
2:36 min

Berättandet har i år präglat spelvärlden. Flera mindre aktörer har under hela året lanserat hyllade interaktiva berättelser och den senaste i raden är "Virginia", som tar modiga steg bort från det traditionella berättandet i spelvärlden.

Talad dialog finns inte i det här, och heller inte särskilt mycket text att ta sig genom, berättar vår spelrecensent Kalle Kovacs som spelat ”Virginia”.

"Virginia" är en berättelse som hämtar sin inspiration från 90-talsserier som Arkiv X, Twin Peaks och The Outer Limits. Det som börjar som en enkel brottsutredning kring en försvunnen pojke utvecklas snart till en berättelse om korruption inom FBI, svek, anklagelser och däremellan vänskapen mellan agent Anne Harper och hennes kollega.

Det unika med "Virginia" är berättandet. Istället för att låta spelaren röra sig från punkt A till punkt B, är spelets olika sekvenser ihopklippta mer som vi är vana vid i filmer. Det är ytterst sällan som hela förlopp presenteras, istället visas det viktigaste. I vanliga fall i spel hade du som spelare styrt karaktären från att den vaknar till platsen där en händelse ska utspela sig - här vaknar karaktären, kastas in i badrummet för att sedan sitta i en taxi och snart vara på kontoret, allt inom loppet av sekunder. Hela tiden behåller du som spelare kontrollen, och det är överraskande hur bra det här fungerar. Och apropå filmer, hela den här upplevelsen går att avhandla på ungefär 90 minuter.

Det annorlunda, och för spel unika berättandet, gör att "Virginia" blir linjärt på ett sätt som i andra fall hade varit närmast oacceptabelt. Det finns bara en väg att gå här, helt enkelt. Men här blir till spelets fördel. Ingenting finns undangömt utan syftet är handlingen. Det finns ingen vinning i att spela bra, utan det är bara att luta sig tillbaka och njuta.

Stundtals kommer spelet farligt nära gränsen till att snurra bort sig totalt i sin abstrakta värld, men allting hålls ändå ihop, mycket tack vare Prags filharmoniker och deras dynamiska och vackra musik av tonsättaren Lyndon Holland. När drömsekvenser och verklighet blandas friskt blir musiken den röda tråden. Spelet har heller inte någon dialog, så musiken är det sätt som de stora känslorna förmedlas genom. Vågat och faktiskt alldeles briljant.

Det finns en beundransvärd vilja hos utvecklarna att skapa någonting unikt med "Virginia", och bortser man från att de lutar sig lite väl mycket på abstrakta metaforer och att spelet rent tekniskt har några vassa kanter så är det här ett verk som på ett tydligt sätt demonstrerar hur unikt någonting kan berättas via spel.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".