Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Det senaste från kulturens värld.

Per Myrhill tecknar sitt liv i Aneurysmdimma

Uppdaterat onsdag 27 september 2017 kl 06.18
Publicerat onsdag 27 september 2017 kl 12.47
"Allting handlar om smärtan"
(8:59 min)
Per Myrhill
Per Myrhill är aktuell med boken Aneurysmdimma. Foto: Daniel Ågren/Sveriges Radio

Serietecknaren Per Myrhill är aktuell med den självbiografiska serieboken "Aneurysmdimma". En berättelse om hur han mitt i livet drabbades av en hjärnblödning. Och den långa vägen tillbaka.

För snart fem år sedan drabbades Per Myrhill, som då var 37 år, av en hjärnblödning. Livet förändrades radikalt och sedan dess har Per Myrhill kämpat för att ta sig tillbaka till livet, trots kraftiga smärtor och såväl kognitiva som motoritska svårigheter. Men han har också ägnat tiden åt ayt göra serieboken Aneurysmdimma där han skildrar sin sjukdom och hur den drabbade honom. 

– Jag hade ett missbildat blodkärl i hjärnan som sprack helt enkelt. Det var ju väldigt akut, framför allt i början. Så jag åkte i ambulans i ilfart till Östra sjukhuset där de konstaterade hjärnblödning. De misstänkte först hjärnhinneinflammation, men eftersom de hittade blod i ryggvätskan, i ryggmärgen, så konstaterade de att det var en hjärnblödning helt enkelt.

Det var en hjärnblödning som serietecknaren Per Myrhill råkade ut för 37 år gammal den där ödesdigra dagen i december 2012. Utan att veta om det hade han levt sitt liv med en ett aneurysm i hjärnan, alltså en bråckliknande utväxt på ett blodkärl. Tillståndet i sig är inte livshotande, men ett besök hos tandhygienisten ledde till att bakterier letade sig upp i hjärnan och orsakade en inflammation i det redan missbildade blodkärlet som sprack. Ett allvarligt akut tillstånd som krävde operation och Per Myrhill låg nedsövd i tre veckor. Han gled ut och in ur hallucinationer och drömlika tillstånd. Och där någonstans kom titeln Aneurysmdimma till honom. 

–Ordet kom till mig efter första natten när de hade rullat ut mig från neurologiska intensiven, Niva. Första morgonen kom titeln till mig. Ett icke ord. 

Visste du redan då att det skulle bli en bok menar du? 

–Ja, absolut. Det hade jag redan bestämt mig för. Jag tecknar ju självbiografiska serier, i princip uteslutande. Och att det skulle bli någon typ av serie av det var ju självklart för mig. Sen visste jag inte hur. Det har tagit ungefär fem år att komma fram till vad jag vill göra av det.


Aneurysmdimma är Per Myrhills första bok även om han har varit serietecknare större delen av sitt liv. Hans teckningar är svartvita, ofta med ljusblå bakgrund och karaktärerna har gärna lite överdrivna och karikatyrliknande drag formade med vassa linjer. Stilen har något klassiskt och avskalat över sig, men kan ändå plötsligt dra iväg åt det surrealistiska hållet och ge en ödesmättad känsla.

Per Myrhill med konststycket att förvilla läsaren som blir osäker på vad som är dröm och verklighet. Själv får jag bläddra fram och tillbaka flera gånger för att förstå varför de mest oväntade personer dyker upp och försvinner och varför Per Myrhill i berättelsen helt plötsligt befinner sig i ett annat land eller är utsatt för långtgående konspirationer. Till slut inser jag att det som skildras endast sker inuti i huvudpersonens huvud.

– Jag var ju aldrig i Sverige liksom. Jag var ju alltid någon annanstans. Jag var i New York, jag var på Sicilien, jag var i Norge. Fortfarande i den här märkliga världen som jag har tecknat ner. Alla de här märkliga personerna surrade omkring mig. Egentligen var det mycket mer intensivt än vad jag gjort i boken, men det var väldigt svårt att få det till någon slags linjär berättelse. Så många saker har jag helt enkelt bara hoppat över, för jag kunde inte ens själv få grepp om vad det var jag upplevde egentligen.

Per Myrhill visste tidigt att han ville blir serietecknare. Och när han var fem sex år var han hängiven serieläsare och medlem i Stålmansklubben. Han har alltid vetat att han ville göra egna serier, men insåg tidigt att det var svårt. Han säger själv att de första grejerna han gjorde var usla och omöjliga trycka. Men drömmen om att göra egna serier dog aldrig och när Per Myrhill var sjutton år han med om en allvarlig bilolycka som ledde till att han inte göra mycket annat än att spela Nintendo och teckna på gipset som täckte hela benet. Det gjorde att tecknandet tog fart och han kämpade med att bli publicerad i tidningen Svenska serier. Dock utan framgång, men hos Megapyton hade han mer tur och lyckades få in sina alster.

- Då började det. Då kom jag i kontakt med hela fanzinesvängen. Jag kan ju göra mina gena tidningar. Och det var så det började. Jag satt och tragglgade. Målade i mitt kök. Dag ut och dag in för att fylla mina fanzine med skapelser. Målade helt enkelt.

Biljetten in i serievärlden blev också startskottet för Pers eget fanzine plutonium comics som kom ut första gången 1993 och fortfarande är aktivt. Och innan december 2012, när det där blodkärlet i hjärnan brast, då låg fokus i Per Myrhills liv på arbetet som it-specialist och på att se till att barnen fick mat på bordet och kläder på kroppen, som han säger själv. Idag ser livet annorlunda ut hemma i det ljusgula radhuset i Floda utanför Göteborg.

– Allting handlar ju om smärtan. När jag vaknar har jag alltid jätteont i huvudet. På förmiddagen handlar det om att få ner smärtan helt enkelt. Sen har jag några timmar som jag kan hitta på saker. Det kan handla om att läsa en bok eller lyssna på en skiva se film eller någonting. Innan smärtan bestämmer sig för att slå ner mig igen.

Mellan klockan tio och två brukar Per Myrhill vara hyfsat med, som han säger. Sen börjar han dala igen. Och därtill hjärntrötthet.

– Det är som att någon suger luften ur lungorna.

Per Myrhill har diagnosen självmordssmärtor. Och har aldrig inte ont. 

– Hela tiden varje dag har jag känslan av att någon slår mig i huvudet med något tungt, typ en stor tung sten. Jag ser framför mig en stor tung blöt sten med havsrosor på. Varje pulsslag är som ett hammarslag. Dunk dunk. Och så är det den här brännande känslan. Domnande känsla, en överkänslighet, Som när foten sover och så ska man ställa sig och hoppa på den foten. Och så bränns det. Det känns som att någon drar ett glödgat järn längt huvudet, på högersidan. 

Hela tiden? 

– Hela tiden.

Men trots smärtorna och andra kognitiva och motoriska sviter som följde på hjärnblödningen höll Per Myrhill fast vid visionen om att teckna historien över vad han hade varit med om. Så ett halvår efter att sjukdomen slog till slog han sig ner för att påbörja sitt projekt. Men det var ingen lätt match att förverkliga den vision som han själv hade i huvudet.

- Jag var så arg. Jag var så jävla arg i början. Arg och ledsen. Jag kunde inte frammana bilden inom mig i huvudet och föra över den till papper. Det var nästan mer plågsamt än själva hjärnblödningen. Det var som att börja om från noll igen.

Och kampen för att hitta tillbaka till serieskapandet och en egen personlig stil är inte slut än.

– Jag har ju märkt att när jag sätter mig och tecknar, så beroende på hur jag mår den dagen. Hur hjärntrött jag är, hur starkt mitt neglekt är, hur ont jag har, så påverkas hela kompositionen väldigt mycket. Så det är från dag till dag.

Du måste vara ganska envis? 

– Mmm. Jag är ju lite binär i min personlighet. Det är av eller på liksom. Har jag bestämt mig för någonting då går det inte att stoppa mig. Har jag satt upp ett mål då är det dit jag ska liksom.

 

 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".