Tankar om kanon

Under Almedalsveckan meddelade kristdemokraterna att de vill införa en svensk kulturkanon. Och naturligtvis blev det debatt. Sveriges Radios Kulturnytt tog initiativ till att lista egna förslag på "livsviktig kultur".

Om vi skärper frågan och tänker musikaliskt: Vad tycker du att man absolut ska känna till av klassisk svensk musik? Lyssnare har hjälpts åt att lista musiken som vi behöver ha med oss ut i livet. De här:

Anders i Täby

Jag har inte fördjupat mig i den aktuella diskussionen och hur det senaste förslaget om en kulturell kanon är formulerat. Jag vet att tanken på en sådan kanon dyker upp ibland. Det har skett i goda syften men också i tvivelaktiga.

Listor kan man gärna göra, men man ska inte tro att det går att göra en lista som gäller en gång för alla, för all framtid.

Att känna till namn och titlar är en sak. Men därifrån till att se, läsa och höra verken är det långt. Det tar tid.

För skolans del finns det väl kursplaner som ger vägledning? Listor över alla författare, böcker, tonsättare, målningar och andra konstverk som är värda att bekanta sig med skulle säkert bli mycket längre än vad man kan hinna beta av under en skoltid. Dessvärre klarar man det kanske inte ens under en livstid.

Och dessutom lär tycke och smak förbli olika. Men man kan utveckla sin egen smak. Att söka sig fram är spännande.

Det som är ”bra” är nog det som håller och förblir uppskattat genom årtiondena, generationerna och århundradena. Dessutom ska man inte förakta det som har haft betydelse för en viss tid, för en viss situation i det förgångna, även om det inte stämmer överens med dagens dominerande tankevärld. Åtskilliga klassisa verk är ju inspirerade av sagor och värderingar som inte riktigt är gångbara idag.

Snarare ska man betrakta en sådan lista som en meny, där man kan välja gång på gång, vid olika tillfällen, och som man efter hand kommer att komplettera. Kulturen har väl inte slutat att utvecklas.

Det viktigaste är nog att man fortlöpande diskuterar om vad som är bra – och att alla har möjlighet att delta, var och en utifrån sina förutsättningar.

Och just i det sammanhanget har en institution som ”Önska i P2” en mycket viktig uppgift – att låta olika åsikter, förslag, upptäckter och nyupptäckter komma fram – från både experter och nybörjare.

Någon önskan apropå detta? Nja, för en tid sedan föreslog jag det isländska klezmerbandet Varsjárbandalagið, som betyder Warszawapakten, men jag har inte märkt att det har slagit rot i Önska. Förra sommaren fick jag tillfälle att höra det på en underbar konsert under Reykjavíks kulturnatt. Man kan, om man vill, se och höra det som ett lovvärt exempel på broar mellan kulturer i tid och rum. Men det är kanske besvärligt att hitta.

Glad fortsättning på sommaren!

Leif i Lund

Kanon är kanske inte så lyckat. Det bästa,tror jag av erfarenhet med våra barn, är att dom får växa upp i en miljö där det spelas bl.a. klassisk musik. annars blir det lätt enbart pop rock.

Popmusiken är ju i allmänhet en dagslända, med få undantag. Konstmusiken lever ju fortfarande efter många hundra år; det finns ständigt något nytt att upptäcka i den; olika tolkningar, m.m..

Spelar man något instrument är det väsentligt att lära sig läsa noter, annars blir man något begränsad av att enbart spela på gehör. Själv efter ung 60 år i musiken (klarinett) läserjag obehindrat noter och partitur, och hör musiken inom mig.

Får jag önska något , så gärna Sven-David Sandströms “ There is a bluer sky, and a wall of roses” för soloklarinett.

Britta i Vendelsö

Det är så sorgligt att tänka sig att våra konserthus står tomma om kanske 50 år. Kanske inte tomma, men tomma på den musik som de ursprungligen skapades för. Jag brukar titta på publiken när jag sitter i Stockholms Konserthus; så många "vit-huvuden" . Hur skall vi kunna fylla på med yngre? Att tänka sig att de gamla mästarna om 25-50 år inte längre spelas vare sig i radion eller i konserthusen gör mig deppig. Det började väl kanske redan med att det kom så många radiokanaler, alla kan ju välja en kanal som man ständigt lyssnar på t ex en kanal med 70-talspop, enkanal med 90-talsrock, en kanal med goth-musik, en kanal med bara aktuella poplåtar osv. (Ja, även en kanal med bara klassisk och modern konstmusik, P2).

Nu kommer det: när JAG var barn fanns det bara en kanal på radion och den innehöll allt från morgongudstjänst, vetandets värld, naturkvart, gympa, dagens dikt till grammofontimmen. Grammofontimmen innehöll allt från marscher, schlagers (Tory Bernards "Vildandens sång"), visor, opera, operett mm. Man fick höra allt! Och på så sätt uppdaterades även vi barn med klassik musik. I min första lilla skivsamling så fanns följdriktigt: Cliff Richards "Living doll", Franz Liszts "Ungersk Rapsodi" och Louis Armstrong. Allt inspirerat av radion.

Snobbig inställning? Nej, jag ser inte ner på populärkultur (jag är hyfsat orienterad även där), jag vill bara att den klassiska musiken skall få fortleva sida med sida med den dagsaktuella popen och rocken. Och även med den sk världsmusiken.

Konserthuset i Stockholm säljer slut sina konserter med dataspelsmusik och musik från kända filmer, jag tror att det är Harry Potter-filmer, Indiana Jones-filmer och liknande. Det är bra för då får ju de unga ta del av våra konserthus också och kanske blir nyfikna på mer. Många dataspel använder sig ju av de klassiska mästarna har jag förstått, kul!

Hur det är i skolorna med den obligatoriska undervisningen om klassikerna vet jag inte. Vet bara att yngsta barnbarnet årminstone fått en genomgång av de stora kompositörerna. Hoppas att de fick lyssna på musiken också.

Därför tror jag att det är bra med en gemensam kulturkanon, både inom musik, litteratur och konst. Men måste den vara enbart svensk? Kan man ha 2 parallella listor, en internationell och en svensk? Men ert tema just nu handlar ju om en svensk musikkanon och jag tycker att det är viktigt att framhålla dem som är aktiva nu, på så sätt håller man ju musikskapandet vid liv.

Mitt förslag till en musikkanon blir därför: "Neptuni åkrar" av Henrik Strindberg, skriven 2006, ett stycke som har kommit för att stanna! Kan man få höra en bit av det?

Med glada hälsningar, Britta Magnusson i Vendelsö

PS Nationella prov tror jag inte på, andra ämnen måste väl proiriteras. Men i undervisningen måste "de sköna konsterna" ingå.

Jan

Men herregud… jämför Hägg. Kör statistik på vad som lyssnas, inom olika genrer, och som tenderar att vara stabilt över åren. Plocka för den delen in lite som har haft toppar vid olika tid, men tala om att det var toppar. Sånt som har varit inflytelserikt internt bland musiker kan också få vara med även om det inte blev lika populärt bland allmänheten, men då ska man säga det också, och hur det påverkade i andra hand.

Jag är alltså ute efter en musikhistoria, på samma sätt som Häggs bok är en litteraturhistoria.

Utan att göra omfattande studier kan jag verkligen inte säga vad som borde vara med där, det är därför jag föreslår att någon annan bättre kvalificerad kunde göra den. Det skulle vara trevligt att lyssna till den om den produceras.

Men använd gärna Jan Hammarlunds olika musikpratarprogram om olika musikgenrer som en modell. Man kan kanske inte säga lika mycket om varje sak som han gör, men approachen borde vara ungefär densamma.

Bernt A

Grundskolan erbjuder eleverna 230 timmar musik under de nio obligatoriska åren. Det centrala innehållet domineras av sång, spel och musikskapande. Läs gärna kursplanen och kunskapskraven i ämnet musik! Det finns även ett kommentarmaterial som ingår i styrdokumenten. Varje musiklärare vet att tiden för att alla elever skall klara detta är mycket snålt tilltagen! Det vore fint om så många opinionsbildare som möjligt hjälps åt att påverka både skolans huvudmän och den lagstiftande församlingen att musiken behöver mer tid och, inte minst viktigt, resurser så att undervisningen kan ske i så små grupper att alla elever, oavsett bakgrund och förkunskaper, har en verklig chans att nå det högsta betyget!

Kjell Perder

Om vi talar om en musikkanon för det uppväxande släktet - vilket vi kan ifrågasätta på goda grunder - är den stora frågan huruvida konstmusiken alls har någon plats i ex skolans musikundervisning i framtiden.
Lärarutbildningen saknar idag flera av de bärande inslag (musikhistoria , musikteori, repertoarkännedom, nutida metodik) som tidigare gav redskap för att öppna dörrar in till den klassiska och nutida musikens skattkammare. Vilka musiklärare kommer i framtiden att ens känna till Dübensamlingen, Drottninholmsmusiken, Sinfonie singuliére, Rosenbergs stråkkvartetter, Aniara, Bäcks motetter, Kontakion, De ur alla minnen fallna eller eam-stycket Slutförbannelser (apropå att listan INTE ska vara en Naxos-utgåva med trevliga melodier!).

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".