Stradivariusfiol. Kirsty Wigglesworth/Scanpix
På Paganinis beställning

Symfoni med besviken mottagare

Glimmande Nymph! blixtrande öga! Sväfvande Hamn på bolstrarna höga! Menlösa styrka! Kom, kom nu at dyrka, Vid et smalt och utsläckt ljus, Sömnens Gud, vår Morpheus. Så diktade Carl Michael Bellman i en av Fredmans epistlar. Vi vaknar till ett flöjtsolo.

Än mer väcks vi av en pigg militärmarsch när den rullar in på fyrhändigt piano. Den är ett av de många stycken för två pianister som Franz Schubert komponerade under sin första vistelse hos Esterházy, en förmodad kärlek, i Zelis 1818.  Den första marschen är för många allra mest bekant som ackompanjemang till julen. 

Det var Niccolò Paganini som uppmuntrade Hector Berlioz att skriva musiken sedan han fått tag i en superb viola, en Stradivarius.
- Men, sa han till Berlioz, jag har ingen lämplig musik. Vill du skriva ett solo för viola? Du är den enda jag kan lita på för denna uppgift!
Och Berlioz knåpade på. Och involverade efter eget tycke orkester i stycket. När Paganini såg skissen med alla pauserna för violan talade han om att han inte kunde vara nöjd. Sedan skildes de båda åt i besvikelse men kvar blev symfonin Harold i Italien.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".