Animering inspirerad av filmen "A clockwork orange". Foto: Rodrigo Gianesi/Flickr/CC BY
Filmskurkar och musik fredag 24 oktober 2014

Den belevade aristokraten är den värsta skurken – åtminstone på film

Inget är mer obehagligt än det främmande. Det är Pontus Carlssons förklaring till varför filmskurkar lyssnar på klassisk musik.

"Den klassiska musiken ger en bild av någon som i all sin ondska ändå äter med silverbestick och lyssnar till Goldbergvariationerna", skriver Pontus Carlsson i ett mejl till Klassisk morgon, och tillägger:

"Kan man tänka sig något obehagligare!"

Vi har denna vecka fördjupat oss i varför så många filmskurkar lyssnar på klassisk musik. Pontus Carlssons förklaring är att den klassiska musiken ger skurkarna en bakgrund som filmens målgrupp inte känner igen sig i.

Filmvetaren Davor Abazovic menar att det dels handlar om ett filmiskt grepp som går tillbaka till Wagner – där ett stycke blir ett ledmotiv för en karaktär – och dels om att med klassisk musik göra de onda skurkarna mer mänskliga.

Filmmusikforskaren Janet K Halfyards förklaring är att skurkfilmer oftast är amerikanska, och den klassiska musiken står för det europeiska och är därmed något främmande och skrämmande.

I dagens program hörde vi bland annat Sibelius Finlandia från Die hard 2, Beethovens Symfoni nr 3 från A Clockwork Orange och Bachs Svit för cello nr 1 från The Hunger.

Relaterat

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".