Sergej Rachmaninovs midnattmässa

21:30: Frank Martin
”Askungen”. Solister: Clémence Tilquin och Alexandra Hewson, sopran, David Hernandez, tenor och Varduhi Kchachatryan, mezzosopran. Genéve-universitetets orkester. Dirigent: Gabor Takács-Nagy. Från schweiziska radion.

22:40: Konsert med Radiokören
Sergej Rachmaninov: Vigilia.
Solister: Annika Hudak, alt och Love Enström, tenor. Med Eriikqa Nylund, viola och Magnus Lanning, cello. Dirigent: Peter Dijkstra.
Konsert 27/5, S:t Jacobs kyrka, Stockholm. Sänds även lördag 9/6 kl 15.00.

Vårens sista konsert med Radiokören ägde rum i söndags i S:t Jacobs kyrka i Stockholm. På programmet stod Sergej Rachmaninovs i Sveriges sällan framförda Vigilia, ett verk djupt rotat i den ortodoxa kyrkans tradition.

Inom den ryskortodoxa kyrkan samlar man ofta afton- och morgongudstjänster till en enda lång akt, inledd på lördagen, en ”helnattsvigilia” (vigilia är lika med midnattsbön). En hel natt är det mer sällan fråga om, men väl två till tre timmar som innehåller många stämningar: Lovprisande, meditation, tacksägelse, botfärdighet och proklamation. Sångarna får klara sig utan ackompanjemang, inga musikinstrument är tillåtna.

Sergej Rachmaninov verkar väl inte ha tillhört den ortodoxa kyrkans mest glödande medlemmar, men han betraktade sig utan tvekan som troende. Redan från barnsben fascinerades han av melodierna i den ryskortodoxa musiken. Och två långa, himlastormande mästerverk för kyrkobruk kom han med tiden att skapa. Sommaren 1910 fullbordades Sankt Johannes Chrysostomos-liturgin. Sällan framförd i våra trakter, rekommenderas varmt förnärmare bekantskap. Fem år senare skrevs den mässa vi nu hör i Sankt Jakob. Vigilian - Midnattsmässan - uruppfördes i Moskva 1915, och har av många betraktats som tonsättarens kanske främsta verk. Rachmaninovs sätt att kombinera sin egen stil med ryskortodox och bysantinsk tradition resulterade i ett unikt stycke körmusik, en magisk lyssnarupplevelse. Uppenbart rör sig starka och äkta känslor här, ett behov av att finna kraft i bönen som säkert kan kopplas till mässans tillkomstår. En fasansfull tid för det stora, lidande folket. Rachmaninov skriver med hela traditionen i ryggen, och samtidigt med starka föraningar av att Ryssland står inför sin förstörelse. Då det uråldriga filtreras genom hans egna stilmedel sprids traditionen långt utanför den värld där den dittills frodats.

Några detaljer bland många möjliga: I den ryskortodoxa gudstjänsten laborerar man ofta med varierad belysning, självklart inte minst effektfullt nattetid. I fjärde satsen, O stilla ljus, hör vi Phos hilaron, kvällens ljushymn, en av kyrkans äldsta. Vid en faktisk gudstjänst följer den på psalmer som börjar ”Herre, jag ropar till Dig, hör mig”, de så kallade lykttändarpsalmerna, då alla kyrkans lampor och ljus tänds vartefter. Femte satsens inledande text har stor betydelse för ortodoxa kristna, det är ord som de alla mer eller mindre medvetet hört som spädbarn då de upptagits i kyrkan.

Efter sjätte satsens Mariahymn är själva vespern avslutad, ljusen dämpas och dörrarna stängs. Åttonde satsens hymn till Herren kallas Polyeleos, vilket på samma gång betyder ”mycken nåd” och ”mycket olja” – nu tänds oljelamporna igen. Om man verkligen genomfört en hel natts gudstjänst, är det den tolfte satsen som ska sammanfalla med solens uppgång, en hyllning till ”den som visat oss ljuset”. Satserna tretton och fjorton följer här på varandra. I ett kyrkligt sammanhang skulle texterna inte förekomma samtidigt, utan alternera varannan vecka enligt ”åttatonartssystemet” med bysantinska rötter. Ännu en hymn till Jesumoder avslutar mässan. Kanske i strålande sol? Här och nu hos oss är den ju i så fall nedåtgående istället för nyuppstigen, men i alla fall.

Gunnar Lanzky-Otto

Texten publicerades ursprungligen i Berwaldhallens programtidning.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".