Gör inte monstren arga

Det var en mörk fredagkväll. Vanligtvis brukade det vara ljust och vindarna brukade inte vara så hårda. Evelin satt på fönsterbrädet. Hon väntade på sin pappa.

Hennes mamma hade varit död väldigt länge. Ingen visste hur hon dog, men plötsligt så ramlade hon bara på golvet. Hennes pappa skulle se om hon andades, men det var redan för sent.

Det märkliga var att hon dog på Halloween. Och Halloween var ju då de döda skulle återvända till jorden. Men fortfarande som döda.

Evelin var väldigt rädd. Allting var ju så mörkt och ibland visslade vinden och tjöt så där läskigt. Som jag sa, det var mörkt och ännu värre var att det fanns ingen ström i det gamla huset. Hon hörde också hur kvistarna från träden piskade fönstret. Eftersom det var så mörkt så hade hon tänt ett litet ljus på sitt ljusstake. Hon hade inget annat att göra så hon tittade på hur ljuset vajade sakta. Fast i mörkret så kunde man se olika former. Till exempel såg hon den dammiga taklampan vaja. Men den vajade på ett konstigt sätt som om nån satt på den och gungade.

Hon kände något papperslikt. Hon var nyfiken på vad det var. Så hon lyste på det. Det var en tidning. Inte så märkvärdigt kan man tro. Men på den stod det ’försvinn’ i stora krokiga bokstäver. Hon blev genast rädd igen. När hon tittade på ljuset så lugnade det henne. Och oron liksom forsade ut ur henne. Men nu var den tillbaka. Och så började hon undra när hennes pappa skulle komma tillbaka. Men så tänkte hon igen på tidningen. Vem ville att hon skulle försvinna? Den tanken gjorde henne ännu mera rädd. Men så klart trodde hon inte på spöken. Så det kunde ju inte vara spöken.

Fast vänta nu, nu hörde Evelin tunga klampade på taket. Hon hörde liksom hur det, eller dom andades. Så det måste ha varit en varelse. Evelin blev så rädd att hon lyfte sin luva på sitt huvud, så att hon inte skulle synas. Och så gjorde hon sig själv till en boll. Hon ville inte vara rädd. Men det var svårt att kämpa mot rädslan. Och hon kunde inte hjälpa att höra allting som hände i det gamla rucklet.

Hon hörde ett stort och högt brak. Det lät som om taket typ förstördes. Men det kunde ju inte vara möjligt. Evelin trodde ju inte på spöken, det Evelin trodde på var de döda. Hon hörde något som lät som ett knorrande från ett gris. Hon hörde de tunga stegen komma närmare. Som att dom hade gått igenom taket och in till henne. Det började lukta dött. ’Zombies’ sa en röst i Evelins huvud. Men i det fanns det ju inte några zombisar. Annars skulle hennes kompisar ha berättat det innan hon flyttade in i soptippen med sin pappa.

Dom eller Det kom närmare henne. Och började lukta på henne. Hon satt alldeles blickstilla. För hon vågade inte röra på sig. Och nu visste hon varför hennes pappa inte hade kommit hem. Dom hade ätit upp honom!

Nu blev hon arg! Han var den enda som var kvar i hennes familj. Hon blev så arg att hon inte kunde kontrollera sig själv. Hon slog till båda monstrena samtidigt på vad hon trodde var deras munnar. Nu visste hon att det var monster, en tjej och en kille. Men hon skulle inte ha slagit till dom, för man ska aldrig göra monster arga. För då vet man att det slutar illa.

Det var det sista som Evelin gjorde.

Av: Miriam Benthe, 11 år

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".