Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Konserthuschef Helena Wessman bloggar om sitt arbete med Sveriges Radios Symfoniorkester, Radiokören...

Student i brusande brytningstid

Publicerat söndag 4 oktober 2015 kl 11.13

En stundande konsert med Radiokören och ännu en succé för Sveriges Radios Symfoniorkester. Och till detta ett möte som väckte minnen från min studier under en tid av brusande utveckling.

Det är söndag morgon och jag bereder mig på att åka till Stockholm för att lyssna till Radiokören. Allt börjar med barnen, heter programmet som vänder sig till lyssnare från åtta år och uppåt.  

På scenen har radiokoristerna sällskap av elever från Sollentuna musikklasser och musiken vävs samman med legender berättade av körsångarna Jenny Ohlson Akre, Tove Nilsson och Johan Pejler. Musikaliska ledare är radiokoristen Bengt Eklund och musikklassernas Jacob Lindqvist och Gisela Höök-Ternström.

Vi har länge talat om hur mötet med musikklasseleverna skulle läggas upp, så jag är mycket förväntansfull inför dagens konsertbesök. Den som inte kan komma till Berwaldhallen kan dela min upplevelse genom utsändningen i Sveriges Radios P2 den 6 november. 

Vid det laget har min upplevelsebank fyllts på med ytterligare fem körkonserter. På fredag beger vi oss på turné till Japan, där Radiokören sedan länge är en kärkommen gäst. Följ gärna vår resa i sociala medier, där vi lovar att uppdatera flitigt. 

Förra fredagens konsert med Sverige Radios Symfoniorkester blev en riktig glädjefest. Musikerna spelade så instrumenten glödde och den initierade publiken ömsom lyssnade med stor koncentration, ömsom jublade så att taket lyfte.  

Ännu en succé för Radiosymfonikerna, således. Denna gång med dataspelsmusik i programmet Score under ledning av den engelske dirigenten Charles Hazlewood. Presentatör var Orvar Säfström och som solist medverkade Sabina Sweiacker. 

Vi arbetar mycket med att vidga kretsen runt våra ensembler i akt och mening att som komplement till våra trogna åhörare - många har haft abonnemang i decennier - nå ut till nya grupper. Med Score lyckades vi definitivt.  

I den fullsatta salen satt unga människor som uppenbarligen har starkt fäste i dataspelens värld. Som fåkunnig medlyssnare kunde jag surfa på en sprudlande våg av igenkännandets glädje. 

Igenkänning av ett annat slag bjöds torsdag-fredag då Sveriges Radios Symfoniorkester musicerade med pianisten Pjotr Anderszewski och dirigenten David Afkham. Anderszewski känner vi sedan 2004, Afkham kom till oss första gången 2012. 

Denna gång musicerade de ihop i en pianokonsert av den på sin tid mycket välkände polske tonsättaren Karol Szymanovski, nu sällan spelad. Afkham ledde också orkestern i tondikten Pan och Syrinx av 150-årsjubilaren Carl Nielsen samt Franz Schuberts nionde symfoni. 

Ibland öppnar sig tiden och jag tycker mig vara i flera åldrar samtidigt. I den känslan satte jag mig på tåget hem i fredags eftermiddag. Anledning var ett möte med min tidigare trombonelärare Sven-Erik Eriksson. I ett slag mixades mitt vuxna jag med den Helena som 1980 flyttade till Stockholm för att studera på musikhögskolan. 

Jag kom dit i en brytningstid. Sven-Erik Eriksson hade på några år helt ändrat den svenska synen på hur trombone skulle spelas och låta. En liknande rörelse pågick i Göteborg med Ingemar Roos i täten.  

Två unga män - Sven-Erik var bara 29 år då jag fick honom som lärare - med delvis olika ideal men med lika stort inflytande på instrumentets utveckling. Båda undervisar fortfarande och deras tidigare elever återfinns i orkestrar över hela världen. 

En av mina studiekamrater var Christian Lindberg, som tidigt bestämde sig för att bli solist på heltid. Somliga tyckte att han var helt galen, ingen hade tidigare haft sådana ambitioner, men som vi vet lyckades han helt och fullt.  

Vid det här laget har Christian Lindberg uruppfört mer 300 verk för trombone, varav 90 större solokonserter, och gett ut över 70 inspelningar. Nyligen utsågs han till 1900-talets främste brassmusiker jämte Miles Davis och Louis Armstrong.  

Rakt in i denna brusande utveckling kom jag, en ung tjej från Gotlands landsbygd, som inte ville annat än att spela trombone. Det var både hisnande och tufft. En helt fantastisk studiemiljö, men konkurrensen var hård.  

I mitt möte med Sven-Erik Eriksson i fredags återkallades både det han lärde mig om att spela trombone och hur han genom långa samtal och med stort tålamod lotsade mig in på den professionella banan. 

Jag tog min examen 1986 och var sedan verksam som trombonist till 1994, då jag valde att byta karriär och bli administratör. Mina erfarenheter som student och musiker är mycket berikande och jag känner stor tacksamhet gentemot Sven-Erik Eriksson och alla andra som delade med sig av sin kunskap. 

Anledningen till att vi möttes i fredags är den trombonefrossa som Länsmusiken i Stockholm och Blåsarsymfonikerna anordnar på Musikaliska i januari. Jag har fått äran att vara Sven-Erik Erikssons partner i ett samtal om hans yrkesliv.  

Drivande kraft bakom trombonefrossan är producenten och trombonisten Lena Jakobsson, som tog initiativ till en första trombonefrossa 2006. Sedan dess ordnar hon årligen en stor samling kring olika blåsinstrument.  

Instrumentfrossorna lockar flera hundra deltagare i alla åldrar - nybörjare, amatörer och proffs - och har stor betydelse för bevarandet av vårt lands starka blåsartradition. Hatten av för det! 

Helena Wessman, den 4 oktober 2015.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".