Tabrizian - iransk fotografisk längtan

Iransk samtidskonst är inte bara Shirin Neshat. Londonbaserade fotografen Mitra Tabrizian har vi i Sverige tidigare bara kunnat se i ett par samlingsutställningar, om slöjan eller med kvinnliga konstnärer från Mellanöstern. Nu visas hennes bilder i sin egen rätt, om än inte så många, på Moderna museet i Stockholm. Sju fotografier och en spelfilm som alla är gjorda i år, och som alla kretsar kring Iran, hemlängtan och främlingskap.

En gammal kvinna sitter nedsjunken i en sliten fåtölj. Ser rakt in i kameran under tunga ögonlock. Hon har ytterkläderna på sig, som om hon precis var på väg. På golvet bredvid henne står en gammal resväska.

Det här är Hengameh, iransk fotograf sedan länge bosatt i England, där hon fött och uppfostrat en son. Pappan blev kvar i Iran. Men nu när sonen vuxit upp skulle Hengameh resa hem och återförenas med sin man. Var det tänkt.

Istället blev han dödad i Irakkriget. Så hon blev kvar där, i sin fåtölj.

Porträttet av Hengameh är ett av de sex ur serien ”Border” som Moderna museet visar. Det är vackra, värdiga porträtt i färg av Iranier i England - alla kompletterade med några rader om den porträtterades liv. Och mer behövs inte, för att man ska få korn på det de har gemensamt: en sorts permanentad väntan. En existentiellt tomhet, i exilen.

Samma sorts tomhet finns, paradoxalt nog, även i panoramafotografiet Teheran. Över en öppen plats i tolvmiljonerstadens utkanter rör sig kvinnor, män och barn, ensamma och i små grupper. Några punkthus och en telefonledning i bakgrunden signalerar modernitet, men en modernitet som verkar vilsen, liksom strandad här, där stad möter landsbygd.

Mänskorna rör sig med slutna, inåtvända ansikten. Isolerade i sig själva. Från ett stort plakat blickar två ayatollor strängt ned på dem. Som vore dom genom sin brist på lycka och gemenskap ett hot mot den islamiska revolutionen. Och det är klart: befrielse från det moderna livets rotlöshet genom kampen för Allah eller socialismen eller vad det kan vara, är ju ett löfte de flesta revolutioner avgivit - och brutit.

I ”Predator”, den halvtimmeslånga spelfilm av Tabrizian som Moderna visar är det istället främlingskapet som blir en grund för solidaritet och hjältemod. En iransk agent med uppdrag att avrätta en dissident upptäcker i djupet av sin egen olycka hur lika dom är, och offrar istället sitt eget liv.

Hon har en del att lära om personregi, ljudbearbetning och inte minst tid, Tabrizian. Men budskapet är vackert. Och uppfordrande.

Mårten Arndtzén

 marten.arndtzen@sr.se

Filmen ”Predator” visas endast på lördagar.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".