Shortbus - utlevelse i New York på film

I dag får den omsusade dramakomedin ”Shortbus” stor Sverigepremiär. (Men har visats på Stockholms filmfestival!)

Det stora samtalsämnet i Cannes år 2006 blev denna historia från ett samtida New York där osäkra, känslomässigt frustrerade unga människor famlar efter gemenskap i den både uppskärrade och utlevande epoken efter 9/11. Över två och ett halvt år av improvisationer har har det tagit manusförfattaren och regissören John Cameron Mitchell att tillsammans med ett antal okända skådepelare forma filmen om inneklubben Shortbus och dess människor.

Varför den blivit så omtalad? För att ingen tidigare ”mainstream” film har innehållit en bråkdel så många helt realistiska sexscener. Dom gör det helt enkelt på riktigt i Shortbus och Jenny Teleman har tittat på.

Ja, och mest tittar jag på hur dom kämpar. Triumfatoriskt. Ensemblen, regissören, fotograferna med den där omsorgsfullt uppövade naturligheten i den ena nakenscenen mer akrobatisk och avspänd än den andra. Så STOLTA allihop, över sin, efter troligen hundratals hämningslösande dramaövningar, nu suveräna icke-genans inför kameran.

En hel teaterklass queerpolerade 30-åringar vågar nu. Allt. 

Skämtsam kamasutrasatir. Onanera upp och ner. Kissa med allvarlig min i badkaret.

Och med så mycket uppnått, med en sån ny hyllad stil när det kommer till skildringar av vår komplicerade kroppslighet på film, kändes det möjligen lite onödigt att dessutom att hålla på att fila på nån egentlig berättelse.

Så det får räcka med att ett snällt homopar söker upp en parterapeut som aldrig fått orgasm. De börjar gå på en frigjord klubb tillsammans för att lösa sina problem.

Och en lång stund funderar jag då på om det kanske inte är en sofistikerad satir alltihop, över den lövtunna handlingen i en helt vanlig pornografisk film.

Det är i så fall mycket skojigt. Men Shortbus är nog ändå ingen genredrift. Utan ett allvarligt syftande modernt exitensiellt drama om ensamhet och relationer, till och med mer än en komedi. Och då blir en del frågor akuta.

Som vem föreslog att huvudpersonen förtvivlade James skulle bli sexbotad och jätteglad alldeles på slutet, efter att ha ägnat exakt hela filmen åt sina mycket krångliga kolsvarta självmordsförberdelser?

Varför velar massa påklädda statister omkring mitt inne i syndklubben?

Och HUR kunde, efter så mycket pyssel till slut ett frälst leende heteropars präktiga samlag bli enda vettiga vägen klimax, precis som vanligt?

Men: Den alldeles verkliga undergroundstjärnan Justin Bond, eller KIKI, Shortbus-klubbens primadonna som spelar sig själv, har en cabaret-hal elegans man sannerligen skulle vilja ha ibland. Och så spelas det en Nationalteatererfräng. Det är ändå två bra saker. 

Jenny Teleman

jenny.teleman@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".