Brel och Strandberg tillbaka

Jacques Brel. På åttiotalet var hysterin i Sverige enorm, Brel sjöngs överallt och föreställningen Brel - rakt in i hjärtat var en stor succé. Då med bland andra Körberg och Evabritt Strandberg.

Nu är han tillbaka, Brel alltså. På Vasateatern i Stockholm såg jag i helgen återigen Evabritt Strandberg, men nu tillsammans med Petra Nielsen, Christopher Wollter och Jonas Samuelsson-Nerbe.

Det är i mycket samma upplägg - en lättgestaltad konsert. Svartklädda sångare och en kvartett musiker framför 28 sånger.

Brels sånger är som små noveller, små berättelser om människoöden. Det är inte Brels eget liv, det är det liv han såg och sedan skrev om. Och precis som vilken annan författare är det vissa av berättelserna som är mer gripande än andra. Du får inte gå, Jackie, Han har ihop det med min fru och Borgare, eller i Sverige mera känd som Vid Molins fontän - det är fyra av de mest kända.

Men de måste berättas fram så man tror på dem. På Vasan har man ofta valt ett frenetiskt tempo i musiken som gör det svårt för i synnerhet männen i ensemblen att hinna ta ut svängarna och pausera, värdera ordens olika valörer.

Missförstå mig inte - det är bra, men deet blir först i de långsamma balladerna som sångerna känns.

Och det är både roligt - och en smula oroligt för föreställningens skull - att Evabritt Strandberg på ett sånt magnifikt sätt är så i ett med sångerna i den här franska chanson-traditionen.

Per Feltzin

per.feltzin@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".