"Bobby" i det kollektiva minnet

Hans pappa är USA:s president fast bara på TV och han själv var ungdomsfilmstjärna på 80-talet. Nu regidebuterar Emilio Estevez med filmen ”Bobby” om mordet på presidentkandidaten Robert F Kennedy 1968. Estevez är son till skådespelaren Martin Sheen som spelar amerikansk president i tv-serien ”Vita huset”. Hans egen karriär är främst förknippad med en serie lysande småroller i ungdomsfilmer på 80-talet: The Outsiders, Repo Man, Breakfast Club, osv. Idag är det premiär för Estevez film ”Bobby”.

Det är sant att Bobby, som det heter, handlar om det historiska mordet på Robert Kennedy, och det är till och med så att Emilio Estevez som både har skrivit manus och regisserat filmen uttryckligen har pekat på parallellen mellan det dåvarande kriget i Vietnam och det nuvarande kriget i Irak som en faktor som gjort det särskilt angeläget att göra filmen Bobby just nu.

Men vad filmen sen, som det heter, handlar om är vad som händer i det enskilda mänskliga fallet, när det där historiska ögonblicket infaller, just före, just i väntan på att segern ska bärgas, att RFK, som Bobby segervisst kallas, ska vinna primärvalen i Kalifornien - de där timmarna på the Ambassador Hotel den 6:e juni 1968 när tiden stannar upp och var och en får en extra möjlighet att ta en titt på sig själv och tänka tanken: Vem? och Hur? är jag.

Innan Sirhan Sirhan avfyrar skotten.

Det är en iscensättning som med nödvändighet föder patetik, utan att filmens scener någonsin blir patetiska. Och den där högstämda, så lätt förbjudna känslan infinner sig just där skyddslösheten öppnar tiden och ansiktet. Det är som om själva det dramatiska skeendet, det historiska ögonblick som är så fyllt av politiska och sociala motsättningar, och hoppet om deras förlösning, lämnar utrymme för just den där eftertankens kranka blekhet, som Estevez’ film oavbrutet återvänder till.

När Demi Moores sargade sångerska fäller divavesiret i sminkstolen. När Laurence Fishburnes garvade men inte uppgivna kökschef både bjuder och inte bjuder på sin mormors fruktpaj tillsammans med en betraktelse över den amerikanska rasismens krumbukter. Eller de unga kampanjkompisarnas första trip till Acid-country och deras buklandning. Växeltelefonisternas korsetterade drömmar om lyftet, genom tårarna och det professionella pratet.

Genom att hålla Bobby utanför filmen, genom att inte någonsin gestalta honom via skådespel utan endast visa honom synliggjord i tv-bilder, dokumentära filmsekvenser, autentiska ljudupptagningar har Estevez lyckats med det paradoxala att ännu starkare, ännu tydligare och mer övertygande återskapa både historiens susning och den småskaliga mänskliga dramatiken.

Man behöver inte ens tycka att Robert Kennedy var en särskilt sympatisk eller för den del särskilt klarsynt politiker, och man kan till och med tycka att hans motståndare i primärvalen Gene McCarthy var en bra mycket hederligare politiker än han. Men filmen berättar inte den historien utan gestaltar hur den medialt upptrissade nyhetshistorien så oemotståndligt märker ut platserna för våra kollektiva minnen.

Göran Sommardal

goran.sommardal@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista