Biedermeier på hemmaplan

En av förra årets mest uppskattade utställningar i USA visade faktiskt centraleuropeisk konst och konsthantverk från Biedermeierperioden, de år som följde efter Napoleonkrigen och fredskongressen i Wien 1815. Biedermeier brukar ses som en borgerlig motrörelse efter det franska imperiets prakt, och man hittar här tidiga frön till modernismen.

Nu har utställningen tagit sig från Milwaukee till Europa, just öppnat på museet Albertina i Wien och unisont hyllats i tyskspråkig press. Karsten Thurfjell har varit där.

Om modernism betyder funktionalism, då startar den här. Albertinas chef Klaus Albrecht Schröder blir riktigt handfast när han ska visa mig den fåtölj från 1825 som han tycker förekommer modernismen med 100 år, genom att det är första gången som en fåtöljs inre struktur - stommen av fernissat trä - är synlig utifrån, exakt 100 år innan Le Corbusier tyckte att han med sin stålrörsfåtölj uppfann funktionalismen.

Den här utställningen har lite olika syften. Att den började i USA berodde delvis på att väldigt lite visats och skrivits om Biedermeierperioden på engelska, och för USA:s konstkretsar innebar det en ny upptäckt. Här i Europa gäller det mera en omvärdering av perioden. Biedermeier är egentligen ett namn som sattes på stilen långt senare, vid slutet av 1800-talet, och då med det lite nedsättande namnet på en riktig kälkborgare från en satirisk Münchentidning.

Hittills har Biedermeier betraktats som det första uttrycket för den borgarklass som trängde fram med 1800-talets gryende industrialism, spridd längs en centraleuropeisk linje från Wien upp till Köpenhamn. Möbelstilen är nedtonad, med lätta, bekväma vardagsmöbler i ljusa träsorter, gärna med svängda former, men utan överdrifter. Också serviserna gjordes med rena linjer, klara färger och bara någon enstaka dekoration.

Fast det här med det borgerliga initiativet, det vill den här utställningen korrigera.

Egentligen var det nog så att det var kungligheterna och högadeln som först började stajla ner sig, åtminstone i sina privata bostäder, berättar Albrecht Pyritz från historiska museet i Berlin som sen ska ta över utställningen. Efter revolutioner och giljotiner var det inte längre läge för statsöverhuvuden att manifestera sig med överdrivet dekorerade slottsgemak, och ett bra exempel är några porträtt på Kejsar Franz den förste, avmålad i sitt privata arbetsrum. Kaiser Franz med sin silvriga kalufs poserar vid sitt modesta, nätta skrivbord, omgiven av strama, helt odekorerade bokhyllor och strikta tapeter i klara färger.

Kejsaren var förstås en förebild, och den här stilen anammades gladeligen av mellanskiktet på frammarsch. Det rörde sig alltså främst om en interiörstil, och det är väl också därför som historieskrivningen så betonat det kälkborgerliga draget.

Ändå handlar Biedermeier lika mycket om naturens inträde som stilelement, med trärena och vackert fernissade ådriga ytor. Men även i landskapsmåleriet märks att skräcken inför hotfulla skogar och berg förbytts i naturdyrkan, där man lockas att glupskt insupa dom mest imposanta alptoppar.

Utställningen är omfattande, men inte oändlig, och snyggt strukturerad kring idéhistoriska teman, inklusive scheman från den åldrade Goethes färglära. Men starkast är ändå den där märkliga känslan av att vara hundra år för tidigt ute.

                                                       Karsten Thurfjell

                                                   karsten.thurfjell@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista